Döden
Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
över min säng stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.
Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en avskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrade våndan, som flämtande anden led.
Stillsamt lade den skumme sin våta hand
över min brännande feberpanna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.
Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.
Svaga ljud som av skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft, som försommarvindar föra,
smekande doft av ängsblommor kände jag.
Var detta ett sista vänligt och milt farväl
livets skönhet till sällskap i döden sände,
eller var det en räddande okänd strand jag kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande själ?
— Åter min hjärna i vansinnig feber brann,
åter kände jag strupen av törst försmäkta,
pulsarne bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.
Aktivera autouppdatering av kommentar