De vilsekomna.
En lugn och vacker sommarkväll
Gick Frans med Lina ut att svärma.
I en berusning, himmelsk säll,
De sig allt mer från hemmet fjärma.
De talade om kärlek blott
Och om de ädla sympatier,
Och hjärtat takten slog så brådt
Till alla »sferers harmonier».
På fantasiens vingar drog
Det såta par dit solar hvälfva.
De hunno så den mörka skog
Förutan att det märka själfva.
Reverser gåfvo bägge ut
På tro i glädjen och i sorgen.
Signet och munlack kom till slut.
Och suckar gingo strax i borgen.
Men hur de gå och traggla om
Sitt hjärtas läxa, sucka, svärma,
En kylig nattvind plötsligt kom
Att Linas öppna barm förnärma.
När Lina upp till himla for,
Hon ej på jordens vägar tänkte.
Och när hon evig trohet svor,
De falska skuggorna sig sänkte.
Hon skriker till – och drömmen flyr,
De himmelshöga luftslott ramla.
Ack, hvilket fasligt äfventyr!
De vilsna uti skogen famla.
»Hur kommo vi i skogen? Hu!»
Utropar svärmerskan, förlägen.
»Och ingen finns här mer än – du;
Kom låt oss söka rätta vägen!»
Och länge går det af och an,
Men Frans ej någon väg kan finna.
Svårt blir det också för en man
I skogens natt bredvid en – kvinna.
Till slut ej Lina orkar mer
Att öfver stock och stenar vandra.
»Kom, låtom här oss sitta ner!
Men hör! – ett stycke från hvar andra.»
»O, älskade! var trygg hos mig!
Hvad fruktar du?» – sad’ ungersvennen.
»Jag fruktar ingen mer än – dig:
Ty uti – skogen pröfvas vännen.»
»Nå! vill du väl, att jag skall gå?
Ett ord – och jag är genast färdig.»
»Hur kan du, grymme, tala så?
Blif kvar! för Guds skull, jag besvär dig!>
Och han blef kvar. Och jungfrun teg;
Hon fåfängt emot »vännen» krigar;
Fast ej hon gick ett enda steg,
Kom hon allt mer på – villostigar.
Aktivera autouppdatering av kommentar