Als todt!
Stolts Ingeborg hette den vänaste mö,
Som någonsin lefvat i »Sverget»,
Och kindernas rosor de blänkte i snö
Som aftonens rodnad på berget.
Hon älskade manliga bragder och jakt,
Men afsky för männer hon kände.
Af oskuldens änglar hon hade en vakt,
Som följde ehvart hon sig vände.
Hvar riddares hjärta för Ingeborg brann,
Men hon lät dem alla krevera.
Och näppe i trakten en vecka förrann,
Så hördes där själfmord, med mera.
En morgon tar Ingeborg båga och spjut;
Nu lyster det henne att jaga.
Och tåget församlas, och jungfrun drar ut;
Och oskuldens änglar ledsaga.
Snart springer en hind utur buskarna opp,
Och hundarna skälla och skrika.
Men ack! hur än jungfrun fördubblar sitt lopp,
Det envisa djur ger ej vika! –
Och eggad af jaktlust, hon flyger så fort
Allt djupare in uti parken,
Och redan hon hunnit dess mörkaste ort, –
När gångaren störtar till marken.
I blinken där kommer en riddare då,
Af mandom och skönhet ett under.
Han lyfter på benen den gångaren grå
Och jungfrun, som fallit inunder.
Den sköna var oskadd, fast bleknad dess kind,
Och barmen sig stormande höjde.
Men jakten förglömdes och hundar och hind,
Då ögat på riddaren dröjde.
En underbar känsla, så mäktig och ny.
I Ingeborgs hjärta sig rörde,
Och oskuldens änglar de hviskade: Fly!
Men Ingeborg icke dem hörde.
Hon, blyg, lät sig ledas af riddaren bort
Till blomstrande tufvan vid linden. –
Hur jakten förbyttes! Där blef innan kort
Han jägarn och Ingeborg – binden.
Men oskuldens änglar de brusto i gråt,
När hinden begynte ge vika.
Och oskuldens änglar de skreko! »Als todt!»
Samt flydde så alla tillika.
Aktivera autouppdatering av kommentar