Den älskande
Solen bergas, skymning nalkas,
Nejderna af daggen svalkas,
Rosenvingad sväfvar qvällen
Till förtrogna dalar ned.
Sårad af Cupidos pilar,
I sitt öppna fenster hvilar
Selma och från trånga cellen
Utåt fältet ser.
Intet ljud af älskarn höres,
Intet vänligt budskap föres
Till den ömma flickans öra
Om hans lätta ankomst än. --
Ser hon, smäktande och trogen,
Bort mot ängen, bort mot skogen,
Endast skuggor der sig röra,
Flyktande igen.
Tårar skymma hennes blickar,
Hjertat klappar, pulsen pickar,
Tysta suckar smyga sakta
Från dess läppar då och då.
Men förgäfves, -- svaret dröjer;
Hvad hon döljer, hvad hon röjer,
Endast skälmska fläktar akta
Flyktigt deruppå.
Håret fladdrar, spridt i vinden,
Lätta flammor färga kinden,
Hvita skuldror skälfva nakna
Under daggens kulna regn.
Himlen mörknar, -- tärnan fasar,
Skurar smattra, stormen rasar.
Grymme, skall hon länge sakna
Än ditt varma hägn?
Hvar minut ett hopp föröder,
Och hon fryser och hon glöder,
Nu ett rof för känslans lågor,
Och för nattens vindar nu.
Slöjans skygd är öfvergifvet,
Ingen gördel fängslar lifvet,
Fria svalla barmens vågor:
Yngling, hvar är du?
Men han kommer. -- Jubla, tärna!
Lifligt, som en klarnad stjerna,
Bröt han fram ur parkens galler,
Och mot dig hans kosa sträcks. --
Redan står han säll vid målet,
Sakta rasslar nyckelhålet,
Fenstret sluts, gardinen faller,
Matta lampan släcks.
Aktivera autouppdatering av kommentar