Till min sparf
Dig sköter jag, min lilla sparf, så gerna,
Och räknar väl ibland
Med tårar i mitt öga hvarje kärna,
Du plockar ur min hand.
Jag älskar dig, fastän din fjäderslöja
Af ingen fägring ler.
Jag känner dig, fast ej din näbb kan röja
Den ton, ditt inre ger.
Din skrud är mörk som natten, och din tunga
Är stum och tyst som den.
Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga,
Du kan blott vara vän.
Dig kallar mången ful och undrar öfver,
Att jag dig äga vill;
Men du är öm och trogen, -- hvad behöfver,
Hvad fordrar jag väl till?
Då andra gäcka dina enkla kläder,
Ser du på mig så huld,
Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder
För perlor och för guld.
De prisa siskans drillar, de behjerta
Canarierns gälla röst; --
Jag sökte blott en varelse, ett hjerta
Att värma vid mitt bröst.
Ej kärleken vid ytans glitter dröjer,
Ej mättas han deraf;
Hans vällust är den tacksamhet, han höjer,
Den sällhet, som han gaf.
När du i menlös glädje pickar stilla
Den hand, du sitter på,
Belönar du ej då min vård, du lilla,
Är du ej vacker då?
Förtroligt skall jag söka att besälla
Din lefnads snabba vår,
Och när du dör, skall på din graf jag fälla
En blomma och en tår.
Aktivera autouppdatering av kommentar