Den botade ömsinte
Äfven jag var förr en fåne
Svärmande och känsloöm.
Idligt gap på sol och måne!
Idligt slask af tårars ström,
Som i allra värsta torka
Rann för minsta sak, så ljum;
Gud vet hur jag kunde orka
Att så länge vara dum!
Utaf mänskokärlek svällde
Som en deg mitt hjärta jämt,
Och jag bara satt och gnällde,
Tålte aldrig något skämt.
Skönt min kärlek sammanstämde
Med den kristliga, hör på.
Själfva käringen jag nämde
För min kära nästa då.
Fasligt ömsint emot djuren
Var jag äfven, det förstås!
Fågeln släppte jag ur buren,
Kräftan åts med tåresås.
Åkte jag, – i minsta backe
Gick jag ur och hjälpte till;
Uppå näsa, kind och nacke
Fick hvar mygga sitta still.
Men när mest mitt hjärta knäcktes,
Var vid mina likars nöd.
Sista fyrken åt dem räcktes,
Själf jag svalt, gaf dem mitt bröd;
Ty jag tänkte: (Hin annamma,
Huru platt den tanken var!)
»Säkert gjorde de det samma,
Om på deras kors du bar».
Jag beklagade och hjälpte
Och fick vänner, – det är klart;
Men hvad hände? Kassan stjälpte,
Pank blef ömma själen snart.
»Lika mycket!» nu jag sade –
»Mina vänner har jag än.
Hvad de skola blifva glade
Att få trösta mig igen!»
Ergo gick jag ut att söka
Denna balsam för mitt sår.
Tänkte: »Lyckan är en sköka,
Endast vänskapen består.»
Fruktlös var hon, denna färden;
Nog om den! – jag säger blott,
Att det dummaste i världen
Är att göra likar godt.
Se’n har jag ock bytt om sinne
Och mig funnit väl därvid.
Ömheten utur mitt minne
Bannlyst är för evig tid.
Mera hård är ej graniten,
Än mitt hjärta blifvit har;
Denna hårdhet stärkt krediten,
Jag är åter bergad karl.
Men den tid, som är förfluten,
Minns jag som en elak dröm.
Torrt är ögat, handen sluten;
Aldrig blir jag mera öm.
Kräftor äter jag förfärligt,
Åker alltid i galopp.
Ve den mygga, som begärligt
Kommer när min gödda kropp
Aktivera autouppdatering av kommentar