Fantasi på sjuksängen
Ett tråkigt göra att ligga sjuk!
Och ve den dagen det korn i bruk!
Väl tiden går, ty den kan ej annat,
Men långsamt går den likväl förbannadt.
Man liknar tiden än vid en pil,
Än vid ett störtfall, än vid en il;
Hvad dessa bilder dock äro fadda!
Mig, arme, tyckes den lik en padda;
Ty som ett skottår är dagen lång,
Och när han somnat till slut en gång,
Då kommer natten, du milde fader!
Så trög som trenne olympiader.
O, fick jag köra Solgudens vagn,
Då skulle hästarne göra gagn!
Och fick jag Luna vikariera,
Med stormsteg skulle jag då marschera! – –
Snart bara skuggan jag ligger här,
Eldgaffeln mot mig en domprost är;
Ty kommer handen refbenen nära,
Så kan hon sig mot de hvassa skära.
Min näsa blifvit så tunn, att man
Bekvämligt genom den läsa kan,
Och rygg och mage nu helt behändigt
Väl kunna kyssa hvar an invändigt.
Hvar sena blifvit ett tunt gelée,
En smaklig föda för maskarne! –
Jag fåfängt sökt och jag fåfängt letat,
Jag kan ej finna hvar vaden setat;
Dock knäna vunnit i växt därpå,
De nu som dufslag på stänger stå. –
Men tar jag spegeln att mig betrakta,
Då får jag rysa och bedja sakta;
Så högt kindknotorna skjutit opp,
Att man kan hisna från deras topp;
All världens ordning vi härvid röja,
Att »på ruiner sig allt skall höja». –
Om kinden fordom har ägt en ros,
Den, på min ära, är nu sin kos,
Och fanns det eld i mitt stackars öga,
Har den sitt urhem sökt opp, – det höga.
Med mumien ville jag byta färg,
Och hvarför ej med det samma märg?
Ty rimmet fordrar sin rätt omsider,
Och skall den fordra i alla tider. – –
Men min omgifning är värst af allt,
Ja, värre nästan än min gestalt.
Ej minsta stråle i rummet skiner,
Ack, I despotiska rullgardiner!
Ett kostligt påfund af bara Hin,
Att ljus stängs ute och död släpps in!
Men tiden strider allt jämt mot ljuset,
Så väl i kojan, som Riddarhuset.
I skymning lefva, – i mörker dö!
Se, så är regeln, – vårt olycksfrö! – –
Hur allt i dunklet mig här förskräcker!
Hvad hemska spöken jag jämt upptäcker!
Se på sjukvakterskans ättiksmund,
Som surnar mera med hvarje stund!
Se, denna usla aptekarsmörja,
Som kropp och kassa att döda börja!
Likt tjocka präster de flaskor stå
Med sina alnslånga kragar på.
Och sedan dessa fördömda burkar!
I dräglig yta, som jordens skurkar,
Fördölja de hvad som bittrast finns,
Min arma tunga det ännu minns.
Så kan ej vargen mot solen grina,
Som undertecknad vid ordet: »Kina».
Men tyst! jag tror jag hör nära ljud!
Min doktor kommer, – o, Herre Gud!
Med nya droppar och nya plågor
Och gamla upptåg och gamla frågor.
Ja, visserligen är döden hård,
Men är ett intet mot läkarvård.
Se, dörren öppnas, och in han träder!
O, tag mig, Herre, till mina fäder!
Aktivera autouppdatering av kommentar