Krig och fred
Älskande i alla tider
Litet smågnabb haft till sed,
Men de börja dessa strider
För att blott få stifta fred,
I försoningskyssen såren
En gudomlig balsam få;
Sköna äro fredsvillkoren,
Ty de vinna bägge två.
Äfven jag följt det exemplet, –
Anden längtar efter krig, –
Ofta öppnas Janustemplet,
Än af Hilma, än af mig.
Att jag kyssar tar för många,
Är ej sällan krigsorsak;
Hon vill blott ge små, men långa
Äro mera i min smak.
Nu är freden uppsagd. Båda
Fly vi för hvarandra då.
Denna fejd är utan våda,
Gjorde kungar äfvenså! –
Butter tystnad, endast bruten
Stundom af en liten pik,
Minen sur och blicken sluten,
Detta bjuder vår taktik.
Men i kriget, som vi föra,
Tunga mödor ock vi fått;
Att så ond mig låtsa göra,
Tro mig, det är icke godt;
Att en marmorköld sig gifva,
När ens blod kan brinna opp!
Snart vår död det skulle blifva,
Hade vi om fred ej hopp.
Slutligen blir det omöjligt,
Att betvinga känslan mer,
Och det sorgliga blir löjligt,
Och den buttra munnen ler.
Fåfängt söka anletsdragen
Komma i ett vresigt skick,
Kärlek lyser, klar som dagen,
Ur hvar rörelse och blick.
Som parlamentärer sändas
Våra heta suckar ut.
Ömt vi nalkas, kriget ändas,
Stillestånd görs opp till slut.
Lilla handen Hilma gifver
Som en underpant därtill,
Och jag freden underskrifver
Med en kyss – så lång jag vill.
Aktivera autouppdatering av kommentar