Lofsång, uppstämd vid min akademiska banas slut den 21 januari 1834

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Du frihetens glansbild, så är du då hunnen!
Ej lyder jag mer pedagogernas bud.
Mångåriga striden mot boken är vunnen,
O, hell dig, du härarnas mäktige Gud!
Om femti år äldre jag vore, så skulle
Jag bedja som dödslystne Simeon bad;
Men ej må man tigga sig plats i en kulle,
Så länge man ännu är ung och är glad.

Nej, nu vill jag lefva och segersång sjunga
Med bröst, som kan spricka af idelig fröjd.
Se, där har du smörjelse, drillande tunga!
Låt tonerna rulla mot himmelens höjd.
Sjung segern på ungdomsförfäran de skrifter,
Ack, ända från folio till duodes!
Sjung alla min fattiga hjärnas bedrifter
På Bäckmark, Euklides och Luthers katches!

Jag segrat på bokens små svarta soldater!
I djupa, oändliga leder de stå.
Hvad äro en Cæsars och Hannibals dater
– Jag frågar er, vänner! – mot mina ändå?
Jag skryter ej; segern är icke förstorad,
Med gräslig förlust från den samma jag drog;
»Blott ännu en sådan, och jag är – förlorad!»
Jag ropar med Pyrrhus, och detta med fog.

Ty flyktad är ungdomens friska cinober
Från kinden, och blicken är mattgrön och skum.
Mitt anlet har gulnat, som löf i oktober,
Och bröstet har sjunkit och ryggen är krum.

Nej, aldrig, – jag svär det vid helgonens skara, –
Gör åter till läsning jag ringaste min!
Jag hellre en okunnig lymmel vill vara,
Än upphöja själen på kroppens ruin.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.