Poetisk trosbekännelse

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Aldrig min lyra till klagan jag stämt;
Hvarför mitt hjärta betunga?
Kan jag ej sjunga om kärlek och skämt,
Vill jag långt hellre ej sjunga.
Kärleken lefnadens middag gör säll,
Munterhet endast förljufvar dess kväll.

Aldrig jag satte min ära uti
Tårar att pressa, som mången.
Skäl till att gråta, det finna nog vi
Utan att ta det ur sången.
Glad och förnöjd emot himmeln jag ser;
Solen där uppe – hon äfven – ju ler.

Aldrig det sorgliga kallar jag på,
Sorgen väl kommer objuden.
Skämtet och Löjet, de gästerna gå
Likasom flyktiga ljuden.
Gripa dem – blifve mitt sträfvande här!
Själfva min möda belöningen är.

Brottsligt det vore att törnströ min stråt,
Diktade kval till att kvida.
O, det finns mycket att fröjda sig åt!
Allt har sin glädtiga sida.
Smärtan, så bitter hon tyckes också,
Ofta i grunden är löjlig ändå.

Lefve då skämtet! i skämtet jag själf!
Dödsängeln susar med vingen;
Snart står jag bortom den stygiska älf,
Hvad som där väntar, vet ingen.
Detta blott vet jag, och tacksam jag är:
Sången och Kärleken vänta mig här.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.