Den djupa sorgen
För flickorna, ack hvilken lyckosam tid,
Då kungssorg blir anlagd på nådig befallning!
De sy och de bråka och hoppas därvid
På stundande segrar, med barmen i svallning;
Ty sorgen färlänar så många behag,
Den djupa i synnerhet. Lefve då sorgen!
Men pappa får punga ut pengar hvar dag,
Och har han ej, nödgas han taga på borgen.
Djup sorg är det samma, precist, som flanell,
Man köper den alnvis där borta i boden,
Och hvar och en laglydig liten mamsell
Strax skyndar att klä’ sig på fastställda moden.
Med ögonen torra, med leende mun,
Hon väntar, hvad verkan flanellen kan göra;
Men pappa, den stackarn, beklagar den stund,
Då sorgposten kom att hans kassa förstöra.
Nog kläder den också, den sorgen så djup.
Och »högst intressant» hvarje ansikte blifver,
Och ofta, när Karon ror fram med sin slup,
Att konungar taga, han fästmänner gifver;
Ty oemotståndlig blir oftast en mö,
Då hvitt, i sin sorg, på det svarta hon sätter.
Hon önskar, att konungar ofta må dö,
På det att kurtisen må lefva dess bätter.
Aktivera autouppdatering av kommentar