Den gamla ungmön.
Med löje på sin vissna mun
Och friska blommor uti håren
Syns Laura i de ungas rund,
Som efterhösten bredvid våren.
Så länge som jag minnas kan,
Du setat där och trotsat tiden,
Lik väderbitna pyramiden.
Men ändå får du ingen man.
Du varit skön i dina dar,
Det ser man ännu på ruinen.
Strax efter sista kriget var
Jag ock förtjust af änglaminen.
Du gaf mig hopp. Stor skada blott,
Att tjugo hade fått detsamma,
Då slocknade min ljufva flamma,
Och så det se’n med alla gått.
Du varit firad på din tid.
En sol bland fröknar och mamseller,
Du bragte gubbar uti strid
Och unga pojkar i dueller.
När i triumf du kom på bal,
Så kom hvart hjärta utur takten
Och alla fröknarna i trakten
Bekajades af afundskval.
Din gamla konst du öfva vill,
Fast du har mist det gamla skinnet.
Men hur du än skall bjuda till,
Så får du bara - noll i minnet.
För tjugo år se’n gick det an
Så där att sötsurt grimacera.
Nu - tro mig! - tänder det ej mera,
Om också du en krutdurk fann.
Kurtisens bleka veteran!
Gå! hvila ut från dina strider!
Ty han är stängd, din segerban,
Och döden blott din brudkrans vrider.
På öfverblifna kartans ö,
På gamla fröknars S:t Helena,
Dig sätt vid tårpilen allena,
Och lägg dig mössa till - och dö!
Aktivera autouppdatering av kommentar