Den högstsalige konungen.

   En konung blef död, och när han stod lik,
Han kallades för den – högstsalige.
Så kom han till porten af himmelrik
Att ingå till fröjder otalige.

   Han ropte med »synnerligt nådelig» min:
(Så var han van, den högstsalige,)
»Hvi dröjer du, Petrus? Wi vilja gå in
Att njuta af fröjder otalige!»

   Men Petrus han sade: »Jag en blott ser,
Förbannad med skäl af otalige.»
»Vårt ’höga misshag’ förklaras er!»
Utropade vred den högstsalige.

   Så kom där på kryckor en tiggare då
Att ingå till fröjder otalige.
Han genast slapp in, – men kungen fick stå,
Och står där väl än, »den högstsalige».

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.