Värmlandsflickan.
Den rikaste mö, som historien vet,
Fanns fordom i Värmland, och Karin hon het.
Och grufvor hon hade, som andra ha spik,
I synnerhet en, som var bottenrik.
Och gårdar hon hade, som täppor en ann’,
I synnerhet en, som var lättbrukt och grann.
Af Värmland hon ägde hvar endaste bit,
Därtill var hon hjärtöm och fager och hvit.
Men denna så ytterst begåfvade mö
Var nära däran att som ogift få dö.
Hvar sprätt månde undra, men saken var den,
Att – icke en själ fanns i Värmland igen!
Ty se, genom sundhetskordongernas slarf
Kom pesten dit in och gaf Karin sitt arf.
Och Karin tog arfvet, men bittert hon grät;
Ty ingen hon hade att tjusa med det.
Hon hade väl utmark och åker och äng,
Men ej till sitt landtbruk en endaste dräng.
Hon hade väl grufvor och järnmalm och ved,
Men ej till sin masugn en endaste smed.
Hon hade väl fiske och redskap igen,
Men icke i konsten en inöfvad sven.
Hon hade så mycket, men saknade allt.
Och under sitt öfverflöd nästan hon svalt.
Hon kände en tomhet på berg och i dal; –
Du suckande tärna! jag fattar ditt kval.
Det är icke godt till att vara allen’,
Om också man äger all härlighets sken!
Den tanken föll ofta på Karin också,
Och sorgligt en afton hon klagade då;
»Hvad båta mig alla klenoder jag ärft,
När icke en vän jag desslikes förvärft!
Hvad båta mig ådror af järn, när jag har
Ett ungdomligt blod, hvilket flyger och far!
O, hade en syster jag här! dock jag tror,
Att nästan jag önskade hellre en – bror.
Han skulle förljufva min ensamhet då,
Och spränga min grufva och åkrarna så.
Men pesten har röfvat hvar Värmelandsdräng,
Och Karin är ensam och dör af. . . chagrin.»
Så kvider den rika, men osälla mön,
Då prasslar det hastigt i lunden så grön.
Hon vänder sig om; men o gudar, hvad syn!
Hon skådar en man, liksom fallen från skyn.
Af glädje hon nästan bevingad sig fann;
Hon sprang emot honom, mot henne sprang han.
De möttes, de kunde ej hejda sin fart,
Och Karin i ynglingens armar låg snart.
Den blomstrande flickan i famnen han tog,
Med glödande kinder hon detta fördrog.
Sin arm kring den snöhvita halsen han slog,
Men Karin hon suckade bara och log.
Det stred väl mot damernas allmänna vett,
Men Karin ej männer på månader sett.
Hon gömmer sitt hufvud vid främlingens bröst,
Och hviskar med sakta och darrande röst:
»Jag funnit den – bror, som jag bad om till Gud!
Hvad sällhet!» här tystna de stammande ljud.
Men hastigt fick främlingen målet igen;
Han äfven har bedt om en – syster, en vän.
Det icke behöfdes ett långt frieri;
Här fanns ju ej mer än ett enda parti.
Med glädje på hälftenbruk lämnade hon
Sin grufva, sin gård och – sin egen person.
»Re’n marken sig kläder i dimmornas skrud, –
Det börjar bli kyligt. Kom, följ mig, min brud!»
Af aningar gripen och bäfvande, säll,
För Karin sin fästman till väntande tjäll.
Förlofningen fira de lyckliga två,
Och bröllopet står om en timme därpå.
Att vigsel ej skedde, förlätes helt visst;
Ty, lyckliga land! det på präster led brist.
- ↑ Grundar sig på den bekanta sägen, att digerdöden rasade så förfärligt i Värmland, att endast en flicka och en yngling återstodo af hela befolkningen.
Aktivera autouppdatering av kommentar