Den penningdryge.
Hvad några tunnor guld ge mod!
Se denna kung bland kristna judar!
Så styf, som torgets ärestod,
Han står där och sig själf förgudar.
Han köpa kan den halfva stad,
Och därför ock han »aktad» blifver.
Så går det, när man bortglömt hvad
Det sjunde budet föreskrifver.
Han skatt på skatt med knep på knep
Har samlat hop, den klippska hjärnan.
Till lön han borde fått ett rep,
Men fick i stället – vasastjärnan.
Vår tid förstår så väl att gifva
Förtjänsten både sköld och hjälm.
Och han skall alltid ohängd blifva,
Ty han är ingen vanlig skälm.
Han har nog orsak till att pösa
Och vara stursk af bara hin.
Han har bedragit faderlösa
Och bringat änkor till ruin.
Han har en fest åt kungen gifvit
Och fått en president till »bror».
Han har befald till hofvet blifvit. –
Ack! han är mycket; mycket stor.
Och hvart han går, där lyftas hattar,
Där böjas ryggar ödmjukt ner,
Och djäfvulen af glädje skrattar,
Att han sin vän så vördad ser.
Som vore det en svafvelsticka,
Så lätt han sina synder bär.
Han har en gud uti sin ficka,
Som heter Mammon, alla kär.
Gå, »vördnadsvärde, ädle herre»,
Din väg emot en annan värld!
Där får, min själ! du slita värre
Och pröfva på en annan färd.
En enda liten vattendroppe
För allt ditt guld du där ej får;
Men de du svikit stå där oppe
Och ropa, hämnande: Gutår!
Aktivera autouppdatering av kommentar