Den tillfrisknande
O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda,
Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala
Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter
Lofvar mig gladare dar.
Jag satt ej längese’n vid din sida, flicka;
Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt,
Och dödens blekhet låg som en dyster drifva
Öfver ditt anlete bredd.
Nu har han flyktat. Leende strålar åter
Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol,
Och på de blida kindernas värme svälla
Rosor och liljor igen.
Och alla löjen, alla de små chariter,
Som skrämda flögo undan den kulnes spira,
Församlas åter, än kring din ljusa panna,
Än kring din yppiga mun.
De täckas lekar vill jag en stund betrakta,
Hur fjärillikt de hylla hvar nyfödd skönhet,
Tills sjelf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker
Ned för att leka bland dem.
För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka,
Skall då din vår mig skänka en vacker blomma;
För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat,
Ger mig den friska en kyss.
Aktivera autouppdatering av kommentar