Till en flicka
Flicka, säg hvad magiskt tvång det är,
Som mig ständigt till ditt hjerta jagar?
Säg mig, hvarför längtar jag att der,
Endast der fördrömma mina dagar?
Hvarför är den sköna helgedom,
Der naturen som prestinna dröjer,
För min blick så stel, så glädjetom,
Om ej dig jag bland dess under röjer?
Såsom jag, i stoftets bojor snärd,
Såsom jag, ett rof för ödets bölja,
Är för mig du mera än en verld,
Fast den minsta buske kan dig dölja.
Hulda, länge, innan dig jag såg,
Var jag älskad, älskande tillbaka;
Ofvan molnen, der mitt hemland låg,
Ägde jag förut en dyrkad maka.
Rikare var hennes barm än din,
Hennes kyss var mera full att njuta;
Vid som himlen var dess famn, och min
Var dock ej för trång att henne sluta.
O, hur mönstrar jag ej mången gång
Dessa minnen ifrån fadershuset!
Hvad jag älskat såsom fri en gång,
Älskar jag ännu, fast smidd i gruset,
Flicka, ej din tjusande gestalt,
Färgen ej på dina rosenkinder,
Nej, en kärlek till det stora allt
Är den makt, som vid din famn mig binder.
Jord och himmel äger jag i dig,
Kan i dig blott till mitt hjerta pressa;
Undra derför ej, att du för mig
Är så dyr, så dyr som båda dessa.
Aktivera autouppdatering av kommentar