Mötet
Hon stod vid hasselhäckens dörr,
Den flicka, som jag älskar mest,
Och hennes blick, så yster förr,
Var nu med stilla vemod fäst
På tufvan, der förliden qväll
Hon vid min sida satt så säll.
En tårbegjuten ros hon bar,
Ett minne, som jag skänkte der.
Hon trodde, att jag fjerran var,
Och jag var henne dock så när;
I närmsta buske gömd jag låg
Och tårades och såg och såg.
Der stod en björk från fordomtid
Och grönskade och växte fritt,
Den bar min flickas namn, -- bredvid
Bar den i ljusa barken mitt.
Tätt till hvarann jag båda skar
En afton, då jag ensam var.
Det var så kärt för hennes hog
Att se dem vara dag från dag. --
Nu stod hon suckande och såg
Den flydda vännens kända drag
Och skref en sorgsen vers dit ner
Ur Ingborgs klagan af Tegnér.
Och jag blef tyst och gömd ändå
Och lät min flicka plåga sig.
Det var så ljuft att tänka på
De qval, den hulda led för mig;
Blott derför var jag otacksam
Och skyndade ej genast fram.
Men fjäriln flög till blommans knopp,
Och blomman gaf sin purpurmun,
Och trasten sjöng i björkens topp,
Och hennes make kom på stund;
Då nämnde jag min flickas namn,
Sprang opp och flög i hennes famn.
Aktivera autouppdatering av kommentar