Det ädlas seger.
För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas.
Hur det ädla segrar, fast dess framsteg hämmas,
Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter,
Läre du verlden, min heliga sång!
Den förblödde trösta, om han slutat hoppas,
Säg den böjde slafven, att hans frihet knoppas,
Och för härjarns härar och för våldets vakter
Tolka, att hämnaren nalkas en gång!
Se, med stjernprydd mantel går den fräcke bofven
I en prakt, som föddes af de dolda rofven,
Och af häpnad tiger den förskräckta lagen,
Trampad i stoft, der den väldige gick.
Men han möter dygden med dess lugna panna,
Och han ser dess öga på sitt öga stanna,
Och han står besegrad, -- och af blygsel slagen
Sjunker till jorden hans skyggande blick.
Se det gamla lejon, som en nejd föröder;
Der en hjord förskingras, der ett offer blöder,
Är det stolt i känslan af sitt herravälde,
Tryggt af sin styrkas omätliga skatt.
Men det märker herden, som till hjelp vill ila,
Ser en högre stämpel på hans anlet hvila,
Och med kufvad stolthet, se’n sitt rof det fällde,
Flyr det att gömmas af skogarnas natt.
Men med svärd till spira och med blod till krona,
Bland förtärda likar ses tyrannen trona,
Och hans lag är mörker, hans befallning boja,
Död och förfäran hans sändningebud.
Och med bortglömd adel, med förgäten ära
Till hans fötter slafvar sina rökverk bära,
Och af lejda skaror, som kring borgen stoja,
Ropas han jublande ut som en gud.
Såsom kung står brottet, och det goda dväljes,
Sanningen förtrampas, menskligheten säljes,
Och den höga tanken blir en dvergväxt blomma,
Dignande under förrädarens hand.
Då naturen suckar, då dess tempel skändas,
Då dess helga dagar till en natt förvändas,
Hvar är hämnarn, bröder, när skall hjelpen komma,
Bringande frid öfver sköflade land?
Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar,
Hvilar än det ädla mellan blod och grafvar,
Och till gudabarnet stiga englar neder,
Ammande slumrarn med frihet och ljus.
Men hans styrka växer under milda händer,
Och hans tankes gnista sig till flamma tänder,
Och han öppnar ögat och han skådar eder,
Slafvar, tyranner, ruiner och grus!
Se, då flyr hans dvala och hans vrede glöder,
Och hans hjerta ropar om förtryckta bröder,
Och han slår på skölden, och han svär att fira
Ljusets triumf med en frälsad natur.
Och med kraft och värme han sin väg beträder,
Och lik dagens stjerna sig i strålar kläder,
Och mot vinternatten kring tyrannens spira
Sänder han glödande pilarnes skur.
Och då faller härjarn, då förjagas natten,
Och en gryning flammar öfver land och vatten,
Och mot morgonglansen af den nya dagen
Skallar den heliga frihetens ord.
Men det ädla stiger öfver glädjens hvimmel,
Och det vidgas stilla till en molnfri himmel,
Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen,
Bor i dess famn en välsignande jord.
Och en tid skall komma, då basunen ropar,
Och då rymden samlar sina stjernehopar
Och åt vanskligheten och åt chaos gärdar
Välden, som fyllde det herrliga blå.
Men fast solar ramla från de fasta grunder,
Och fast jorden flyktar som en suck derunder,
Och fast askan skingras af förgätna verldar,
Lefver och segrar det ädla ändå.
Aktivera autouppdatering av kommentar