Edvard Bäckström
Det var på Vetterns strand vi åter möttes,
Se'n många år ej sammanfört oss tu.
Din eld var tynande, din gång den tröttes,
Men hjärtat strax dig kände -- det var du.
I dessa drag med plågans allvarsprägel
Jag fann min forne lekkamrat igen,
Och som på sjön därborta hvita segel
Hvart minne framstod, gamle barndomsvän!
Jag såg på nytt din kind med hälsans rosor,
Som då du grannen var på skolans bänk.
Hur sjöd, i dammet af latinska glosor,
Din själ af fantasiens himlaskänk!
Vid hviskadt samspråk flögo tröga stunder
Bland höglandskrigare ur Walter Scott,
Bland skuggor ur Stagnelii månskenslunder,
Tills lärarns fråga skingrade dem brådt.
Jag såg dig åter i studentens kammar,
Dit sången kom som älskad hvardagsgäst,
På Kersön mellan hvita ungbjörkstammar,
I Mälarstaden vid en brödrafest,
Uti Thalias hus vid rampens lågor,
Då bifallssorlet hälsat Dagvard Frey --
Den tärda handens tryck vid Vetterns vågor
Hvad rad af minnen frambesvor det ej!
Den känsla du i rika rytmer strödde,
Kom mig till mötes, trofast, utan svek.
Din glädtighet, fast hvarje fiber blödde,
På sargad vinge lyfte sig till lek.
Men som ett vindkast molnens form förnyar,
En fläkt af vemod bragte allt i svikt
Och förde bort din kvickhets aftonskyar ...
Ja, det var du -- och det var ock din dikt.
Så var din dikt -- då nyss i Evas systrar
Det fina löjet visade sin makt,
I Dagvard redan scenen sig fördystrar
Med molnkulisser i romantisk prakt.
Du var en skald än i det ystra glammet,
Som fick begrafva smärtans kväfda skri,
Men hur du också log i epigrammet,
Ditt väsens grundton var en elegi.
Du kunde icke hata eller skada,
Din själ var skönhetstörstig, varm och god,
Du tänkte ej att bärga i din lada --
Om själf du njöt, du andras nöd förstod.
Ej guld, men lyran låg ditt hjärta nära,
Du trängdes ej i lyckohjulets spår,
Du sjöng det veka, flyktande och skära,
Vemodiga i nordens korta vår.
Nu är du borta. Tysta visarfjäten,
Som märkte timmen för en sömnlös blick,
Ha nått sin gräns. Begråten, oförgäten
Du under vintersnön till hvila gick.
Då blomstertiden kommer, vi dig sakna,
Vi sakna dig vid lösta böljors gång,
Du fattas, då syrenens knoppar vakna
Med samma skära tycke som din sång.
Din sångarvår var kort. Du känt det ofta,
Då till din egen sinnebild du satt
De violetta blommor, hvilka dofta
Ifrån en majdag till en juninatt.
Förbunden hädanefter med ditt minne
Syrenen står som skyddsvakt kring din graf,
Och Psyches fjäril fladdra skall därinne
Och sänka sig i doftrikt blomsterhaf.
Aktivera autouppdatering av kommentar