Mauritz von Krusenstjerna
Hvad smärtedjup i detta dödens bud,
I telegrafens ord, de knappa, korta!
Hur kargt och kallt är här ej språkets ljud
Mot känslans stumma utrop: han är borta.
En döds-annons, en flagga halft på stång,
En runa, oftast läst med spridda sinnen --
Och lifvet åter går sin gamla gång;
Blott sorgen stannar kvar hos sina minnen.
Den ene går, den andre tar hans vrå.
Men denne ädle få vi ej tillbaka;
Ett hjärterum skall tyst och öde stå
Hos er, hans vänner, och hos dig, hans maka.
Att känna honom var att hålla af
Den öppna, varma, ridderliga anden,
Som i hans klara ögon helt sig gaf,
I röstens ton och i den räckta handen.
Ett mannakraftigt, nyttigt lefnadslopp!
Sin spänstighet, sin friskhet själen röjde,
Då den med viljans pelarstöd bar opp
Sitt hus af stoft, som plågans järnhand böjde.
Med fasta fjät han trådde pliktens stråt
I lärosaln, på oceanens slätter;
Det veten I, som följden honom åt
På »Sagas» däck, hans älskade kadetter.
Med fadersgodhet förde han er an,
Men dock med allvar -- främsta egenskapen.
Och ingen bättre lärde er än han
Att älska Sverge, hafvet och ert vapen.
Nu står kring grafven rörd kamraters flock
Och månget öga tåras vid hans kista.
När mullen faller öfver kransadt lock,
Det finns dock en, hvars hjärta ville brista.
Hvem tröstar dig, för hvilken döden slöt
Din lyckas dagar, ack, de korta, sälla?
Blott Han, som i din makes hjärta göt
En droppe ur sin egen godhets källa,
Blott Allförbarmaren, blott han som gaf
Det lån, han bjöd att till sitt ursprung ila,
Till detta klara, evigt stilla haf,
Där lifvets dyning lägger sig till hvila.
Aktivera autouppdatering av kommentar