Elie himmelsfärd

Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.
Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand,
och mot knäna står hans gröna paraply.

Hög och värdig är hans uppsyn, ty han far från jordens dal
dit där domarbergets säten stå i ring.
Han är kallad av sin lagman: "Du skall sitta i min sal
som en tolvman på rättfärdighetens ting."

Ja, hans konung själv har skickat sina hästar och sin vagn
och sänt budskap: "Du gode danneman,
jag har sport din stora vishet; den kan vara mig till gagn.
Låt oss rådslå för mitt rike med varann!"

Och nu rullar vagnen uppåt, och Elias breda hand
vinkar avsked åt hans jordelevnads bygd;
och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland
i de drömmande furubergens skygd.

Här är blänk av stora vatten, här är stranden röd och gul
som en örtasäng av mödrar och mör,
och små piltar peka upp emot de flygande hjul:
"Se på grannasfar, så vådligt han kör!"

Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm
ringer sabbat vid den saliges färd,
och han åker ur den klangen in i bruset av en psalm
från evinnerliga orgelekars värld.

När du sitter, o Elia, vid din mästares bord
och ser ned på vår ondska och vår nöd,
fäll i domarns öra milda och förlåtande ord,
bed för dalarna, som hungra, om bröd!

Nu går solen bakom Sollerön, men trygg i rymdens natt
far profeten vid de vänliga små ljus
som den gode Gud Fader utmed vägen haver satt,
vilken leder till hans gästfria hus.

Högt i fjärran öknar skrider väl den onda Skorpion,
där går Hunden med sitt ödsliga skall,
där ha Lejonet och Björnarne och Ormen sina bon,
men de bringa ej Guds fålar på fall

Det står eld ur deras näsor, det är eld i deras ben,
genom rymderna framila de så fort,
tills de hinna Vintergatan, denna gyllenträdsallén,
som går ända fram till paradisets port.

Och vår Herre stiger ut på sin förstugutrapp:
"Stig här in, du min heliga profet!"
Och han vinkar åt en ängladräng, som kommer flink och rapp
och för svettiga kamparna i bet.