Svinaherden och greven med det goda ölsinnet

En sagovariant

Det bor en greve i ett hus,
ett hus med högan gavel.
Han dricker vin ur sköna krus
och driver svineavel.
Och när hans själ är varm av sekt,
han rörs av ömkan för den släkt
som går med grymt och skrian
och rotar i hans magra täkt.
Den bäste svennen på sin äng
den kallar han till svinadräng,
att han skall gå i stian
och reda djurens vilosäng
samt lägga mat i deras ho
till deras hugnelse och ro.

Men svennen klagar, tung i håg:
"Farväl, du glada slåtter,
där jag bland räfserskorna såg
hingstridarns täcka dotter!
Farväl, min dröm, om glans och bragd;
jag är av trynfä ombelagd.
Jag repar löv vid alebäck,
jag samkar drav och hästars träck,
jag sörpar kli och agnar
att främja dessa bestars späck.
Men åker skördefolket in
med hö i höga vagnar
och alla mör med solrött skinn,
då blygs jag i mitt trälasinn
och gömmer mig bak luckan
med mycken sorg och suckan."

När Sankta Brittas vanna strör
från lundens loft sitt vete,
den trogne svinaherden för
sin hjord på ollonbete.
Låt se, låt se, vem kommer där
på stig bland ljung och krösebär?
Ty pärlband på sin tröja
och hatt som hägerfjädrar bär
har ingen tjänstemöja.
Det är det fagra grevebarn.
Hon löser silkespåsens garn
och räcker fikonpaltar
och mandelbröd åt svinakarln.
De sätta sig på tuvans rund,
han kysser hennes fina mund
i skygd av breda galtar.
När vart i denna karga värld
en bättre herdekost beskärd?

Men greven sitter i sitt hus
högt under högan vimpel
och provar drycken i sitt krus:
den sekten var ej simpel!
Hans själ blir sällsamt varm och vek,
han skådar ut bland bok och ek
med vinsällt fromma blickar.
Han ser det unga parets lek
och fadershult han nickar.

Han stiger ned, han går därut:
"Min vän, din ringhets tid är slut,
din svintjänst var en prövning,
och manligen du härdat ut
i stränga dygders övning.
Se, härligt har min hjord du fött,
att svalen glänser på dess kött.
Nu kom och sitt vid silvertråg
och njut den spis du själv har gött
och skumma spad med sleven,
och var min medregent och måg,
ty jag är gammal bleven."
Nu skymning föll i ollonskog,
sin flickas händer herden tog,
var gris en fridfull grymtning drog
och vickade med veven,
och milt mot barn och boskap log
den gode gamle greven.