Emigrationen
Undrar just, mitt Sverge, hur det kändes,
När dig ryktet hann om någon strid
I din äras och i ditt eländes
Gamla lagerkrönta barkbrödstid?
Skalf där ej en snyftning i ditt inre,
Då i kojorna ett bud slog ner,
Att du hade tusen söner mindre
Och på fanorna en seger mer?
Där var gråt hos änkor, barn och mödrar,
Där var sorg för landets spillda blod,
Men en sorg, som fastare förbrödrar
Sparad, stormbepröfvad återstod;
Ej en saknad blott, som svartklädd grubblar
Öfver grafvarne på fjärran kust,
Men en kraft, som glesa led fördubblar,
Lyft och stärkt af själfva sin förlust.
Tusen söner öfver hafvets fragga
Dragna bort från Sveas modersfamn
Skulle aldrig under blågul flagga
Hälsas mer välkomna hem i hamn!
Stor var mistningen och tung att bära,
Men den vägdes på en annan vikt:
Fosterlandet åter till sin ära
Lagt ett arf, ett oafytterligt.
Nu är lugn och nu är välstånd äfven;
Dagligt bröd ej vägras flitens hand.
Skeppet med den mäktigt höjda stäfven
Ingen blodskatt bär till oväns strand.
Hvila fick den forna ofredssagan
Bakom Riddarholmens tempeldörr,
Och dock ljuder Sveas modersklagan
Tusen gånger bittrare än förr!
Är det ensamt svärdets sår, som mattar?
Blott på några freds-år vår nation
För att rikta Nya Världen skattar
Af sin stam en fjärdedels miljon!
För att bygga upp ett stormaktsvälde
Mindre offer vi åt Gustaf bragt,
Mindre var den här, åt Karl vi ställde
Upp mot halfva Europas makt.
För det stoft, som Lützens vindar flytta,
Gafs vårt namn dock minnets glorie-sken,
Men i Minnesota till hvems nytta
Skola multna dessa andras ben?
O, de barn, som krigets Moloch slukar,
Skänka hemmet än sitt hjärtas brand,
Men det folk, Amerika förbrukar,
Skall det älska, minnas mer sitt land?
Hvarje linje, som Atlanten korsar,
Märkt med rödt på kartan se jag vill,
Ty det är vårt hjärteblod, som forsar
Utur öppna sår åt västern till.
Se i Götas stad hvad bruna kistor,
Som på kajen staplas hvarje dag,
Och hvad långa passagerar-listor
Som förlust-rapporter från ett slag!
Oafbrutet flock på flock försvinner
Till det land, som hägrar likt en dröm;
Skingras där, som ränniln fort förrinner
Sväljd af Missisippis breda ström.
In i bruset bäcken söker passa
Språket, som från hemmets dal han har,
Men då ryter jättens vattenmassa
Och till sig det lilla sorlet drar.
Sägen ej att fjärran antipoder
Gärna tage drägg af sämre sort!
Nej, det är ur folkets hufvudåder,
Som den goda musten vandrar bort:
Fäder, mödrar för generationer,
Klok och härdig stam på tacksam jord,
Ack, men främmande för Sveas toner,
Främmande för minnena från Nord!
Fåfängt att i land dem återropa!
Högt från skeppsbord bittra anletsdrag
Blicka ned uppå det Europa,
Som dock födt och lifnärt dem en dag.
Läs i hvarje öga samma tankar,
Samma obevekliga beslut!
Ångan hvisslar, skeppet lyfter ankar
Under trotsigt jubel: »västerut --
»Västerut -- dit bort där framtidsvåren
Tropiskt grön slår ut ur fördoms graf,
Där arbetaren är ädelboren,
Och där torfvans bördor lösas af,
Där en kungsväg finns för dugligheten,
När sitt mål den fattar skarpt och klart,
Där den väldigt sträfvande atleten
Också höstar lönens lejonpart;
»Där sitt hjärtas Gud en hvar kan dyrka
Som han tror och ej som man befallt,
Där den fromme får slå upp sin kyrka
Allestäds, som Gud är öfverallt,
Där på prärien fria fläktar feja
Strecket bort emellan hög och låg --
Västerut, att gyllne skördar meja
Böljande som oceanens våg!»
Västerns vind till hemmet återbringar
Deras förebrående farväl;
Tidens trånad väl en del betingar,
Men var därför allt då utan skäl?
Fosterlandets vän, när blicken sväfvar
Kring en teg, som desse lämnat tom,
Ej sin känslas tysta intyg jäfvar:
»Alla gingo ej för fattigdom.»
Skall vårt land alltså en styfmor heta?
Evigt nej -- det är villfarelse!
Blotta tanken bör till motstånd reta
Hvarje fiber i vår varelse.
Det är redan illa att sitt Sverge
Många söner hålla mindre kärt,
Men den sorgen himlen från oss värje
Att det mindre vore kärlek värdt.
De som gingo komma ej tillbaka,
Jätten skall ej släppa hvad han har.
Med oändlig ömhet därför vaka,
Svea, öfver dem du äger kvar!
Följ, en strålande fanbärarinna,
Mänsklighetens stora segergång
Och låt friska vindar vägen finna
Öfverallt, där stugan känns för trång.
Med de bästa lagar dock vi stranda
Vid ett första kast af tidens storm,
Om vi ej i egen håg och anda
Gjort vår mest nödvändiga reform:
Offervillighet och brodersinne,
Vakenhet och nit för allmänt väl,
Under blångarn liksom struket linne
Samma hjärta, samma svenska själ!
Vetenskapen, konsten, rikedomen
Ej ett fåtal fick för egen lust;
De på folkets träd blott äro blommen,
Hvartill roten bidrog med sin must.
Folket vill sitt lån tillbaka börda,
En förädlad ljusets, kraftens flod;
Där det sått, där vill det också skörda,
Kunna säga: »se mitt kött och blod!»
Kunde oss till stora tankar lyfta
Denna känsla af gemensamhet,
O, då skulle fyllas mången klyfta,
Som man nu ej öfverkomma vet.
Mången skulle då ånyo lära
Att för alla Sverge än finns till,
Mången skulle då med glädje bära
Bördor, som han nu ej draga vill.
Må Amerika se’n låta hägra
Fält med gyllne majs bak vågor blå!
Frestarns anbud Sverges son skall vägra,
Han har bröd -- han bättre har än så.
Rak vid plogen se vi honom vandra,
Och vårt hjärta jublar vid hans ord:
»Jag och Sverge nu förstå hvarandra,
Jag vill lefva, jag vill dö i Nord.»
Aktivera autouppdatering av kommentar