Till "Fratres Amicitiae verae"
Den 8 December 1888.
I dag, säger minnets genius,
Det tretti år se’n lär bli:
För fotografen Eurenius
Där satt ett ungt kotteri.
Då syntes af framtidsskäggen
Den första brodden väl ej --
Så hänga vi än på väggen
I bleknadt konterfej.
Vi skulle just börja färden
Från skolrummets tröskelrand
Ditut i den gåtfulla världen
Att segla på egen hand;
Men innan vi kretsen bröto,
-- Jag minns det liksom i går --
Ett kraftigt förbund vi slöto
Att ses efter tio år.
Med ungdomens drömmar och sånger
Decennier sedan flytt.
Re’n möttes vi tvänne gånger;
Nu randas dagen på nytt.
Hur snabbt med växlande lycka
Har hjulet vändt sig omkring!
Jag börjar nästan att tycka
Att tiden är ingenting.
Nu sitter laget kring bordet;
Då vill det sig så, att jag
Som händelsevis har ordet,
Just fått förhinder i dag.
Fast glasen förbi mig vandra,
Är jag dock med i er ring.
Blott känslorna finna hvarandra,
Är rummet rätt ingenting.
Med bägarn jag ej kan klinga
Vid skål, som ur hjärtat sprang
Ur rimmen söker jag tvinga
En glasharmonikas klang.
Amicitiæ fratres veræ,
Ur fjärran hälsar jag Er --
I dagens gäster och flere,
Som aldrig samlas här mer!
Visst börjar i luften spöka
Omkring oss af fällda blad,
Men höstliga tecken söka
Ej höfves, då dag är glad.
Än rymden sig klarblå spänner
Kring fältens gulnande plan.
»The Indian summer» ni känner --
Då gör man som röd indian.
Stridsyxan till kamp ej frestar.
I jorden gräfves hon ner,
Med lidelsens vilda hästar
Man rasar ej framåt mer.
Vid tältet man älskar att stöka,
Och stilla de röde män
I aftonens klarhet röka
Fredspipan med ovän och vän.
Och grånar rymden omsider
Och lägger sig snö öfver land,
Vi minnas de gamla tider
Och älska de gamla band.
Ännu uti vinterns sköte
Vårt ungdomsförbund består:
En skål för vårt nästa möte,
För vänskap med hvita hår!
Aktivera autouppdatering av kommentar