En ballad till mor

Bedrövelse dränks i förlösande vin,
och små törstande blommor i daggens bad,
men jag höljer mitt brinnande hjärta
i en mörknande, tung ballad.
Och jag hoppas till Gud att icke en lögn
i min ensliga visa bor,
det är smärtsamt men skönt att få vara sann,
och sjunga om kvällen för mor.

Det har skymt kring de skyar som barnet såg
och handen är hård som var vek,
och sällsamt förvridna gå molnens tåg,
för stormens förödande lek.
Fåfängliga ting hava mistat sin lukt
och jag väntar på dofter där högt uppifrån -
jag har kvar, o mor, dina ögons fukt
när i kärlek du ser på din son.

Väl hårt var ditt liv i din ungdoms dag,
ur mörkret du stapplade hit,
en olärd kvinna, spenslig och svag
och mager av ungar och slit.
Och ensam plåga och värk och nöd
och den gudslika kärlek till barnet du bar,
allt blandades beskt med salt i ditt bröd
under väntandets tunggådda dar.

Om icke du visste hur ond jag var
och hur nära den själens död,
som det släckta ljuset från staken tar
och slår mörkret i ögonens glöd,
så var dock ditt hjärta så nära mig,
hur fjärran jag vandrat åstad,
att min vånda förnamas som en skugga kring dig,
där i mörkningen länge du bad.

Du kvinna som smärtsamt i kärlek mig fött
du förstår mina kärva ord:
jag skall glädjas, o mor, när du stilla har dött
och får vila ditt hjärta i jord!
Ty endast därnere i ljudlös mull
den belönande friden bor,
det bästa - en jordrymd av tystnad full -
är nog gott åt en kärleksfull mor.

Lev därför ej länge - din irrande son,
kan ej skänka en sorg åt din själ,
bed Anden av makt därovanifrån
att slå hans kropp ihjäl,
och låt oss få vila ett tusen år
i tystnaden, du och jag -
det kan hända - jag vet ej - att en domsklocka slår,
till en tidlös och smärtlös dag.

Se blommorna vissna - och lutande trän
stå tysta där solen går ned,
och i fjärran, moder, långt västligt hän
oceanen vänder sig vred.
Han rycker i kedjan, som jag i min,
befrielse! viskar hans röst.
Men nu somnar jag, moder, min hand i din,
en förbrunnen vår hos en snöig höst!

(1919)