Till min far

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn -
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salighet klarnad var din panna mången gång
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfta dig mot himlen med händer höjda.

Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i din stjärnglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.

En dag, en sällsam dag, o far, man bort dig bär
genom furuskogens allvarsamma salar.
Låt mig stå upp och fjärran gå. När du ej mera är,
vad rör mig alla grönskande dalar?

(1922)