En blick på fönsterrutan
Jag står och ser, hur drivan marken täcker
Och all naturen död och ödslig är.
Förgäves solen liv och värme väcker
Uti en värld, som gravens likdräkt bär.
Den sång, som klang från lundens gröna toppar,
Den fjäril, vilken flög kring blommans knoppar,
Den bäck, som rann i silvervågor fram,
Allt, allt är dött, förbleknat och försvunnit,
Likt en vulkan, som slocknat och förbrunnit
Och endast äger kvar sin lavas slam.
Och likväl blott för några solstånd sedan
Naturen stod helt annan för min syn,
Ej såsom nu uti sin ålders nedan
Med mattad blick och dödens färg om hyn,
Men frisk och glad och blommande och fager
I fulla glansen av sin ungdomsdager
Med sommarns gröna krona i sitt hår,
Med rosor prydd och daggens diamanter,
En lycklig brud på fröjdens högsta branter,
Som säll och tjust emot sin älskling går.
En sorglig syn, men allt för sann och verklig
I var sekund, som kommer eller far,
En lärodikt, för forskarns tanke märklig
Och rik på mäktig sanning för en var. -
Ty ock med oss det komma skall, I Bröder!
Att denna sol, som mot vår levnad glöder.
Den klara dag, som välves i dess gång,
Förbytas skall i ålderns kulna töcken
Och nöjets blomsterfält uti en öde öken
Och i en gravlik tystnad glädjens sång.
Det vitna skall i dessa glesa lockar,
Där ingen majros trivas skall.
Den mund, som log, till kyssar mer ej lockar,
För evigt bleknad är dess läpps korall.
Den eld, i ögat brann, allt mera slocknar,
Och blodets spel i kalla ådror tjocknar.
Snart av all fröjd ej mera återstår
Än den att dö och sjunka ner i graven,
Lik denna ros, som skördarns vassa glaven
Förutan skoning ned till marken slår.
Vad var då gycklet, som omkring oss spelte,
De granna färger, livet kläddes i,
När allt i fröjd och sorg sig delte,
Tills skådespelets drama var förbi?
En fjärils daggfärd över rosenlanden,
En böljas yra lek vid stranden,
En flyktig sky i solens glitter klädd,
Som ilar fram och prunkar för minuten,
Tills av en luftström, packad eller bruten,
Som regn han jagas ned på markens bädd.
Bakom det förlåt, fantasien hänger
För verklighetens håliga skelett,
Det hemska raseriet dolken svänger,
Vilt skrattande åt mänskors lumpna ätt,
Den bleka fånigheten fram det blickar
Och åt sig själv med trotsigt bifall nickar;
Där grinar döden i sin svepningsskrud,
Se´n på sitt timglas han vår livslängd prickat,
Och re´n uti vår vagga till oss skickat
Den stela sömnen som sitt förebud.
Du hulda mö, jag kysste uti lunden,
Och evig kärlek, evig trohet svor,
Vad var det mer, en blixtring för sekunden,
Som genom känslans spända fibrer for.
Vad var du själv? Ett ringa stoft som kysstes,
Så länge än av livets sol du lystes
Och glittra kunde emot dagens ljus.
Nu maskars rov den anblick mig förskräcker,
Och sista gnistan av din tjusning släcker,
Som fordom gav åt sinnet stundens rus.
Och du, som skryter av att smärtan döda,
Ett livarcanum mot allt ve och kval,
När dina droppar i pokalen blöda,
Då utav hjärtan blöda tusental.
En stund de domna, då sin saft de dyrka,
Att åter vandra med fördubblad styrka
Till livets tomma, hemska gyckelspel,
Den vänskap ömt vid fyllda bägarn klingar,
Men nästa stund sin dolk emot oss svingar
Med hämndens bistra anblick, kall och stel.
Så tag din lott, och ej på ödet klaga,
Sjunk till det stoft, varav du kommen är!
Snart också du skall vinterns svepning draga,
Snart även dig man bort till graven bär;
En murken stam, som fällts av stormen neder.
Sin brutna krona över fältet breder
I vissna löv, som fladdra i en ring.
Den trast där sjöng, han mera ej skall sjunga,
Den vind, där lekte, där ej mer skall gunga,
Och inga älvor dansa stammen kring.
Och vandraren, som sedan nalkas rummet,
Väl ser han härjningen, men vem det gällt,
Det vet han ej. Ty flyktigt såsom skummet
Är livet här och snart med oss beställt.
På våra grifter i den dårskapskåpa,
Som vi nyss burit, nya släkten sjåpa
Med samma narrspel, nyss av oss blev spelt,
Tills komedin uthärflad är den lumpna,
Och alla ytterst flata stå och trumpna
Att om det hela så ha tagit fel.
Vid Gud! nog narrar här, vad skall det vara
I andra världar se´n sextusen år,
Som havets sandkorn en oändlig skara,
Den ingen dödlig räkna ens förmår.
Och dess narrars, narrars myckna vimmel,
Vart gå de hän? Förstås till ljusets himmel
Att också där förnya samma språng
Och samma tokspel, samma lumpna levnad
Och samma gycklets brokigt galna vävnad
Och det en evighet igenom lång.
Emellertid tack, Bröder, för i afton,
Er välgångsskål i solsken, regn och slask!
Snart över livet blåses sista tapton,
Då näsan stjälps mot jordens mull pladask.
Den kvar då finns, sitt prosit till oss sjunge
Och på vår gravhög denna visa sjunge:
Ligg du ditt nöt och sov i gyllne frid!
Vi mellertid, vi vilja oss förlusta
Och dricka om och ännu le och rusta,
Det kommer nog en gång också vår tid.