Till en flicka klädd som gosse
Du kläddes som gosse. På himmelsblå rock
Föll din lock
I lekande, fladdrande guldringlar ned.
Kring halsen den bländande ringkragen låg,
Som på våg
De skimrande näckliljors snövita ked.
Så smal,
Som i dal
En tuårig björk, var din växt, och din gång
Så nätt,
Så lätt,
Som hjortens på mark i sitt trippande språng.
Vi gingo tillsammans vid fjällbäckens rand,
Hand i hand,
Att skåda på böljornas glittrande skrud;
Vi gingo att lyssna på lärkorna små
I det blå
Och skogsduvans smek, när hon viges till brud;
En krans,
Som en dans,
Vi bundo på ängen och gåvo varann,
Vad lek!
Vad smek!
Och flammande kyss, som på läpparna brann!
Men åren flögo på vingar sin kos,
Och till ros
Du bytte din späda och vårliga knopp;
En femton års tärna, från blommornas sal.
Och vår dal,
Till gyllene höjder du flyttades opp.
Ej mer
Du såg ner
På lämnade vännen, som klagande grät.
Sin skatt,
Och satt
I lunden och viskade, "ej mig förgät!"
Du vet kanske icke, vad fåglarna små
I det blå
Nu sjunga om morgon från grönskande topp:
"Var är fagra gossen, som jollrande sang
Och här sprang
Med fjäriln i kapp, och bland rosorna lopp?"
Ack han
Eder vän
Gått bort och vet Gud, vart han vandrat sin kos!
En tår
Då står
I ögat på glöm-mig-ej, lilja och ros.
Så tyst blir i lunden, som svartklädd natt
Hade satt
Sitt flor över fåglarnas jublande flock.
Till mark faller fjärilen guldvingen ned,
Och på hed
Dö vindarnas suckar och duvornas lock.
Ack! kom
Och vänd om
Till hembygdens dalar, till fåglarna små,
Och än
Igen
En dag låt oss leka som gossar, vi två!