En vintervisa

 Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må,
 ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
 och frusen och kall är hela världen.
 Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
 och vandra och gå och förfrysa och dö,
 vart vandren I, vart leder denna färden?
 
 De tycka sig se ljus långt på villande stig,
 de skynda, de tänka att snart få värma sig
 och finna goda vänner i gårde.
 Och kommer en i vägen, så slå de honom ner
 och domna sedan själva och vakna aldrig mer,
 I mänskor, varen intet så hårde!

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.