Epilog i Marseille
Lummigt gröna kronor susa
Svalka i Château des fleurs;
Än Italiens färgspel tjusa,
Men dess språk ej mer jag hör.
Vackra, sirligt klädda fraser
Lyss jag på som i en dröm,
Men Italiens nakna gracer
Dyka ej ur talets ström.
Än det dock är sydländsk himmel,
Fast re’n pinjen afsked sagt;
Än finns litet sydländskt vimmel
Bland den tunga köpstadsprakt.
Mellan sträfve börsmagnater
Pajas ställer till alarm,
Och rödbyxade soldater
Gå och gnola, arm i arm.
Läppjande på bästa mocca
Framför ett förnämt kafé,
Eleganterne sig skocka
För att kunna ses och se;
Le från sina snilletroner,
Då en grånad virtuos
Stämmer italienska toner,
Fast tenoren är sin kos.
Skämt och speord hagla skarpa,
Då en slant som sångarlön
Kastas åt en brusten harpa
Och en röst, som varit skön.
Dämpa litet klanderlusten,
Yngling, var ej alltför sträng!
Innan harpan här blef brusten,
Brast kanske en annan sträng.
Skygga sången lägre klingar,
Tårfullt vemod bor däri.
Stackars svan med klippta vingar,
Längtar du till Napoli?
»Gif en skänk!» -- så ljödo orden --
»Ack, mitt hjärta är så sjukt!
Söderut i fosterjorden
Hvilar man så varmt, så mjukt.
»Lunder, där orangen blommar
Vid den djupa, blåa sjö,
Ljufva hem för evig sommar,
Lämna er, det är att dö!»
Så den gamle; men det var mig
Liksom fölle blomsterregn,
Veka röster ropte kvar mig
Uti lagerskogens hägn.
Lik en suck från flydda vårar
Dog den enkla sången hän,
Men jag dolde stora tårar
Bakom parkens dunkla trän.
Än jag tycker jämt mig höra
Tonerna från Napoli,
Jämt jag har dem i mitt öra,
Både ord och melodi:
Lunder, där orangen blommar
Vid den djupa, blåa sjö,
Ljufva hem för evig sommar,
Lämna er, det är att dö!
Aktivera autouppdatering av kommentar