Färd från Åbo
Re’n fladdrar seglet, jullen är lossad re’n,
I styret fattar ynglingens säkra hand,
Och skön och rodnande, i stäfven
Sitter vid åran en landtlig tärna.
Ej tyngs den lilla vaggande båten mer
Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå,
Och kram och högtidsdrägter gömmas
Nu i den städade äppelkorgen.
Men aftonvinden lefver ånyo opp,
Och Auras vimplar peka mot fjärden hän,
Och seglet fylls, och afsked vinkas
Glädtigt åt jullarnes mängd vid stranden.
Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl!
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål,
Ej mera höra dina vagnars
Dånande larm på de fulla torgen;
Men vandra ostörd kring i en lugn natur
Och se dess prakt, ej rubbad af menskohand,
Och lyssna säll till bygdens tungor:
Foglarne, echo och silfverbäcken.
Re’n öppnar mot oss fjärden en vidgad famn.
På afstånd ser jag stranden af Runsala,
Der mellan sekelgamla ekar
Nymferna vårda Chorsæi källa.
Frid med din aska, skald från mitt fosterland!
Som jag du ofta vaggat på Auras våg
Och ofta, ofta längtat åter
Här till din dal och dess gröna vakter.
Men kosan styrs mot öster; -- den långa sjön
Står som en ändlös spegel för ögat fram,
Och hvita såsom svaner klyfva
Segel vid segel dess blanka yta.
Men solen sjunker, vindarne tystna af,
I skogen somna ljuden af foglarne;
Blott här och der en bygdens tärna
Lyfter sin åra och ler och sjunger.
Men lifvets glada dröm vid naturens barm
Och hjertats längtan och tärnans blyga qval
Och hoppets fröjd och minnets vällust
Sväfva i tonernas famn kring sunden.
Det mörknar ej, det ljusnar ej, -- herrligt hvälfs
En natt af silfver, bytt mot en dag af guld,
Kring jullen, der den sakta nalkas
Fjärden, som klyfves af Lemos udde.
Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu,
Der du, begråtne yngling, din lager bröt,
Der, Ramsay, du kring skyddad fana
Samlade flyende kämpar åter.
Med vemod, när jag tänker: du togs så ung
Från hoppets sköna verld, från ditt kämpalif;
Med fröjd dock, när jag tänker: hjelten
Blödde för äran och fosterlandet.
Ännu med vördnad tycker sig skärens son
I skumma nätter skåda din vålnad der
Och, allt som strandens granar susa,
Höra din manande herrskarstämma.
Så styrs bland lugna minnen vår glada färd,
Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd
Och sundet med sitt tempel fjerran
Bjuder oss in i sitt trånga sköte.
Der ser jag kullens grönskande björkar re’n.
Min sällhets stumma vittnen, jag helsar er,
Och dig, o hydda, bygd på stranden,
Ärnad åt mig för den korta sommarn.
Mottag mig nu och låt mig en vingad stund
Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn!
När första morgonstrålen glöder,
Väntar mig Frigga på kullen redan.
Aktivera autouppdatering av kommentar