Den väntande
Hur lång är vägen? -- Kort för det friska sinnet,
Men lång, ack, lång för det sjuka hjertats väntan.
När skall hon komma, när skall den hulda sjunka
Säll i min svallande famn?
Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta
På skogens sandiga stig den späda foten,
Hit, om hon älskat böljan och djerf i jullen
Klyfver den speglande våg.
Från uddens häll, i skygd af den krönta tallen,
Vill jag en spanande blick i vexling sänka
På stigen än och än på det spegellugna
Sundets bestrålade längd.
Här vill jag lyssna. -- Tystnen, o sångarinnor
I skogens toppar, er sång begär jag icke;
Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjerran,
Eller den älskades steg.
Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar
Mitt öras längtan; blott finkens drillar domna
I nejdens lugn, och stundom i echos sköte
Gökens melodiska suck.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast
Af rädda får, som i dam tillbaka vända;
Ser jag längs böljan, -- endast en skara måsar
Glimmar i aftonens brand.
Men du, hvars ögas strålar på en gång famna
Planetens segrande lopp, atomens dvala,
Säg, förr’n du sjunker, glödande sol, hvar är hon?
Säg, hvar den älskade är?
Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana
Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar;
Åt mig, som tigger endast ett svar om henne,
Skänker du strömmar af guld.
Hvem skall jag fråga? -- Månne den muntra lärkan,
Som nyss med bergade vingar sjönk ur molnet?
Hvad -- eller höken, der han med spända segel
Sköter sin luftiga jagt?
Ack, hvarje pulsslag ökar mitt qval, min saknad,
Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet,
Och hoppet åter blåser med falska läppar
Låga i kärlekens glöd.
Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen,
Ej daggens yppiga skur mitt hjertas trånad,
Ej nattens vind, som susande kringom klippan
Smeker min kyliga lock.
Till hvila går naturen, allt mer förbreder
Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden;
I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng;
Ensam försmäktar blott jag.
Aktivera autouppdatering av kommentar