Ungdomen
av Johan Ludvig Runeberg
Bland de makter, som på jorden trona,
Bär blott vanskligheten säker krona;
Döden kan ej störtas, kan ej skona,
Och hans lie rostar ej.
Yngling, bäfvar du för härjarns spira,
O, så lär att stundens högtid fira!
Vet, en evighet af lif kan spira
I ett enda ögonblick.
Jord och himmel eges af minuten,
Jord och himmel kan i den bli njuten,
Hög och rik och gränslös, fast förfluten,
Kan den bli hos minnet qvar.
Men ej tanken dock, af lagar bunden,
Känslan är den makt, som adlar stunden,
Känslan ensam skördar i sekunden
Mer än tusen sekler sått.
Jubla, yngling! Gudalånet blommar
Än i dina pulsars varma sommar;
Än uti ditt hjertas helgedomar
Lefver känslan stark och ung.
Men de flykta, men de domna sakta
Dessa stunder, som din sällhet vakta;
Åldern nalkas, yngling, lär att akta
Skänkerna af lifvets vår.
Njut, så länge än din majdag varar!
Ingen blomma höstens stormil sparar,
Ingen blid, förtrolig sol förklarar
Vinterns långa, kulna natt.
Hvarför skulle du i fåfäng möda
Glädjens enda, korta dar föröda?
Hvarför med ditt friska hjertblod föda
Slumpens och bekymrens nyck?
Kärleken dig manar; -- hör du buden
Af den späda, segerkrönta guden?
Ej blott tärnan famnar du i bruden,
Alla verldar famnar du.
Rankan svajar, purpurdrufvan blöder,
Glädje blott i hennes nejder glöder,
Kungasalig vandrar tiggarn, bröder,
Under rankans krona böjd.
Älska yngling, -- hjertats lågor svalkas;
Drick, -- en vinter utan drufvor nalkas;
Lef och gläds och njut och le och skalkas;
Frost och domning följa se’n.
Aktivera autouppdatering av kommentar