Fantasi på en ångbåt.
I tre dagar grät hon, men se’n blef hon nöjd
Uppå hafvet.
GEIJER.
Kaptenen ropar maskin i gång!
Och genast snyfta de damer mång’,
Som hittills hållit sig tämligt raska,
När det på djupet begynner plaska.
Sitt flor från ansiktet lyfta de,
Att låta tårarnas makt oss se.
Med hvilken smak de förstå att gråta
Och ögats vattenkonst spela låta!
Förvridet syns ej ett enda drag,
Det är som regn på en solskensdag.
Här röjs ej smärta. Man märker genast
Att det för brukets skull sker allenast.
Ett afsked liknar en slaskig vår,
Ty ingen torr genom profvet går.
En karl skall fukta sin tand med viner,
En dam sin kind – under blöta miner.
Af båda medlen dock styrka skänks,
Och bitter saknad i sötma dränks.
Dock föredrager jag inre kuren,
Ty jag är törstig utaf naturen.
Hvad näsduksspråket idylliskt är!
Det vinkas både i land och här.
Hur armen går på de arma barnen
Så fort som vingen på väderkvarnen!
På det att sorgen må blifva kort,
De fläkta henne med näsduk bort.
Den yttre rörelse, som de visa,
Den inre kufvar och ger dem lisa.
De tvinga glömskan med väpnad arm
Att ned sig sänka i rymlig barm. –
Jag märker också, att det kan lindra,
Ty fleras ögon begynna tindra
Och vända sig ditåt kosan går,
Från Riddarholmen, där älskarn står
Och ser gudsnådligt åt vida fjärden,
Liksom han mistat allt kärt i världen.
An ett farväl och en vink! Se så!
Nu är du glömd, – kan du lita på!
Men om af trohet du ännu brinner,
Se blott på röken, hur den försvinner!
Ej någon sorg det ombord mer ges,
Emedan den ej från land kan ses.
På rosenmunnar sig löjet smyger,
Och torr som solstrålen, blicken flyger.
Hvad det är roligt att gunga så
En gång i frihet – och läsa få
Naturens bok med de sköna bladen,
Samt vända ryggen åt mörka staden!
Ack, hvad den Thunberg skär vågen snällt!
Hur skogar skymta och berg och fält
För tjusta ögat i morgonstunden,
När sol’n förgyller de blanka sunden!
Se, hur den rosiga morgonskyn
Sig återspeglar i vattnets bryn!
Som bruden blickar i älskarns öga,
Ser varma jorden emot det höga.
En sådan morgon kan skänka tröst
Åt ett af kärlek bekajadt bröst.
En sådan morgon till hjärtat talar
Mer poesi, än i praktens salar
En platt tillbedjares blomsterspråk
Vid långa, magra supéers tråk.
Så äfven damerna säkert tycka;
Jag ser, de känna en inre lycka.
Sin onda ängel de drifva ut,
Och de naturliga bli till slut.
Sin egen fägring de tyckas glömma
Och högt naturens de nu berömma.
Ack, Platos härliga republik
Är akterdäcket på Thunberg lik!
Man ser, att alla dock lika vore,
Om ur sin fogning en planka fore.
Genral’n åt löjtnanten handen ger,
Och presidenten åt en sekter.
Den högvälbornaste fru grefvinna
Är här helt simpelt – en vanlig kvinna.
En fröken, drottning på hvarje bal,
Med maskinisten kan hålla tal.
En köpmansdocka med millioner,
Här stämmer ner sina pretentioner,
Af bättre känslor dess barm blir full,
Och hon förgäter sitt lumpna gull.
Allt kvinnans oförnuft är begrafvet,
Hvad hon är älskvärd likväl – på hafvet!
Om hon i land vore lik sig blott,
Då hade mannen en himmelsk lott,
Och blefve äfvenså väl belåten
Med lifvets färd som med den på båten.
Aktivera autouppdatering av kommentar