Rangsjukan.
En pest begynner nu att gå,
Som hotar att betänklig blifva;
Ej någon trifs ibland de små,
Men upp hvart enda vrak vill drifva,
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Hvar ofrälst själ, om än så låg,
Vill hinna mänsklighetens höjder,
En länsmans, som en grefves, håg
Blott eftersträfvar dessa fröjder.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Att troget sköta om sitt kall,
Är icke nog i dessa tider,
Trotjänare man vara skall
Och lösa fullmakt, fast det svider.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
O, hvilken fröjd en titel ger!
Den är väl värd en rädd förbidan.
Hur ljuft att se på likar ner,
Och alltid taga »högra sidan»!
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Hur ljuft att säga till sin fru:
Var glad, ty du får kallas nådig!
Hur pöser ej den lilla nu,
Som en gudinna, öfverdådig!
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Men kommer se’n en orden till,
(Och denna är ej svår att köpa),
Jag ingen mänska råda vill
Att paret uti vägen löpa.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Nu lefves präktigt, föres ståt,
Diskonten lämnar kapitalen,
Ty skulder följa titlar åt,
Som glupska lejonet sjakalen.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Sist björnarna ur idet gå
Och hastigt en förändring vålla.
Från lilla sysslan går man då,
Att stora titeln blott behålla.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Det går på tok! men förren jag dör,
Jag väl får skåda ännu värre:
Då blir hvar bonde – direktör,
Och hvarje länsman – kammarherre.
Ja, ordnar och titlar,
Aj! aj, hvad det kitlar
Båd’ stora och små!
Åh! hå!
Aktivera autouppdatering av kommentar