Till min välgörerska.
Den enda gången jag skulle fria,
Fick jag en korg,
Och jag fick lefva ibland de fria,
Förutan sorg.
»Gif mig ditt hjära, förtjusarinna!»
Du svarte: nej!
»Kan jag ej hoppas din hand att vinna?»
»Du kan det ej!»
Kom se’n en annan. Ur kärleksboken
Han läste nu.
Men han fick plikta den arma token,
Du blef hans – fru.
Nu är han sorgsen, nu är han mager
Och hornbeprydd.
Och på sitt huskors han tungsamt drager,
Så flat och brydd.
Men jag är munter och jag är frodig,
Hopp fallera!
Och än bekrigar jag, djärf och modig,
Mamsellerna.
O, min välgörerska! tack för korgen,
Och evigt pris!
Du mig befriat från lefnadssorgen,
På alla vis.
Jag slipper vaka, jag slipper träta
Och slåss därtill.
Men jag får sofva och jag får äta,
När fan jag vill.
Hvad andra sådde, jag slipper skära
Som gifter karl.
Tack min välgörerska! ty min ära
Du räddat har.
Ja, all den sällhet jag ännu njuter,
Du skänkte mig.
Och i min bön jag dig innesluter
Och tackar dig.
Aktivera autouppdatering av kommentar