Genom gallret
Där ute i villastaden
Är det så putsadt och skönt,
Bak blankpolerade galler
Så lummigt och saftigt grönt.
Där lyser den hvita fasaden
Med bilder och ornament,
Balkong med karyatider
Af bästa Portlands-cement.
Ett springvatten förs af vinden
Som duggregn åt sidan ibland
Och tårpilens skugga darrar
På gångarnes gula sand.
Men ute på vägen står där
I arbetskläder en man,
Mot gallrets iskalla stänger
Sitt ansikte pressar han.
Hans näsborrar suga harmfullt
Från fjärran resedans doft,
Hans gnistrande ögon ville
Förbränna villan till stoft,
Den lyx, hans hjärta förbannar,
Han bidrog till på sitt vis:
I sandsten handelns emblemer
Han huggit på denna fris.
En konstnär kan se med glädje
Sitt stycke på andras vägg;
Arbetarn sitt verk betraktar
Och svärjer tyst i sitt skägg.
Hur ville han blindt gå framåt
Med järnspett och dynamit,
Utplåna det sista spåret
Utaf sin trälande flit!
Det var blott ett ögonblicks vrede --
Nu ljusnar åter hans min
Och motvilligt breda munnen
Sig drar till ett godsint grin.
Han tyckes ju helt beskedlig,
Beskedlig -- ja, det vet Gud!
Det ser nog den lille gossen,
Som leker i sammetskrud.
Han släpper sin granna gunghäst
I bete på blomsterbädd.
Själf tultar han fram till gallret --
Nej, han är alls inte rädd.
Se så, nu språka de båda
Om hästar och dockor väl,
Den lille lycklige gossen
Och denna barnsliga själ.
Den fule, klumpige mannen
Med murbruk på arbetsblus
Beundrar det fina barnet,
Ett väsen af idel ljus.
Och gossen, den späde härskarn
I drömmens och lekens park,
Han gläds åt den vänlige jätten,
Som är så stor och så stark.
Han räcker honom ur gallret
En törnros i dagg och glöd
Och tacksam den grofva handen
Tar blommor i stället för bröd.
Om icke det gallret funnes,
Då vore det först en fest,
Då skulle de leka riktigt,
Då finge jätten bli häst!
Nu bli de ej rätt bekanta,
Och därtill är gallret skuld,
Det gallret, som fram i tiden
En gång skall vara af guld.
Aktivera autouppdatering av kommentar