Grafven i Perrho
Belönt med mindre guldpenningen af Svenska Akademien 1831.
I.[redigera]
Hvar är grafven, som i Perrhos vildmark
Snart ett sekel har förgäten grönskat,
Icke värd att glömmas och förgätas?
Hvar är grafven? Fråga ej, o främling!
Der den långa skogssjön smalast bugtar
In mot tallmons dal, är stället. Björkar
Skaka gröna kronor re’n deröfver.
Hvar inunder deras rötter grafven
En gång blef igenfylld, känner ingen.
Du, hvars minne mer än menskans vårdar,
Höga Sångmö, Finlands dotter, svara:
Göms en väldig konung der i grafven,
Eller göms en konungs vederlike?
Ej en konung, ej hans vederlike;
Gamle bonden Hane göms i grafven,
Och med honom sex hans stora söner. --
Sitt vid brädden af den höga stranden;
Jag vill tälja deras sköna öde,
Medan daggen än på ljungen glimmar,
Och af brantens furar solen skymmes.
Hane, född af finska fäder, fyllde
Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman.
Gammal sjelf, han ägde unga söner,
Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton
Och det yngsta femton vårar gammalt.
Sköna, kraftiga de voro alla,
Lika bäckar, som af vårregn svälla;
Var dock någon framför andra herrlig,
Var det visst den unga Thomas Hane,
Äldre brodern i det andra paret.
Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han
Skön som stjernan mellan rifna skyar,
Och hvad helst i verlden han bedrifvit,
Hade ingen velat hata honom.
Honom tycktes dock hans fader hata;
Ej blott honom, men hans bröder äfven.
Ej som barn bemöttes de af honom,
Ej som tröstare på ålderns dagar,
Men som drängar, hårdare än drängar,
Såsom väsen utan själ och frihet.
Så de lefvat från sin barndom alla,
Och den dag kom, då de yngsta båda
Skulle fylla femton år tillika.
Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet,
Från sin stråbädd stego brödraparen,
Glade som den dag, som var bebådad.
Men med bäfvan till sin far de gingo,
Der i stugan han allena dvaldes,
Och de yngsta stego fram med vördnad
Och, hans händer fattande, begynte:
"Fader, gif oss denna dagen ledig,
Denna dag blott, att med våra bröder
Öfver fyllda femton år oss glädja!"
Sträng, som vintern, hörde gubben talet,
Sammandrog de hvita ögonbrynen
Och tog ordet: "Hvad i dag försummas
Lemnar ett försummadt qvar i morgon.
Åkern ligger oplöjd, gån att plöja."
Tyste gingo de till åkern alla,
Och till ledet kommen, talte Thomas:
"Såg jag rätt min faders öga, bröder,
Är vår arm värd guld i dag; af svetten
Kan hvar droppe för ett granbarr säljas.
Nu i dag det gäller att arbeta,
Ty i afton kommer svårt att granskas."
Thomas detta. Vid hans maning sänktes
Hvarje plogbill ned i jorden genast.
Så från solens uppgång till dess nedgång
Utan mat och utan hvila framgick
Hvar och en vid sin bestämda fåra.
Men då aftonskuggan höljde fältet,
Fanns en enda teg af åkern oplöjd.
Då kom äfven dit den gamle fadren,
Ropade tillsammans sina söner
Och begynte: "Väl har verket skridit,
Men med bättre flit det skridit bättre.
Alla kan jag ej på en gång straffa,
En har äfven mer än andra felat,
Han skall straffas för sig sjelf och andra.
I den trånga källarn i min stuga,
Under golfvets tjocka tiljor gräfven,
Skall förbrytarn sitta innesluten.
Trenne dars och trenne nätters vexling
Skall hans skumma öga icke skåda.
Trenne dars och trenne nätters näring
Skall hans torra tunga icke smaka."
Så han sade och gick bort förgrymmad,
I sitt ord, sin blick, men ej i hjertat,
Om de stora tårar ej bedrogo,
Som, då han sig vände, sköljde kinden.
Re’n låg jorden tyst i nattens armar.
I sin stuga sof den gamle fadren,
Bröderna i pörtet på sin stråbädd.
Ingen sof, så sant han tycktes sofva;
Men han väntade de andras sömn blott.
Först när hvar och en han somnad trodde,
Steg den yngste, Jakob, upp från bädden
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, jag är den, som har förbrutit;
På min födslodag sprang jag i glädje
Obetänksamt kring och glömde plöja.
Straffa mig, som bröt, och ingen annan."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Jakob gick och lade sig till hvila.
Åter, när en hvar han somnad trodde,
Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, mig allena drabbe straffet,
Såsom jag allena det förtjenar.
På min födslodag sprang jag kring renen,
Att för mina bröder plocka hallon.
Mitt är felet och de andras icke."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Gustaf gick och lade sig till hvila.
Åter, när en hvar han somnad trodde,
Steg från bädden tredje brodern Erik,
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, om du ärnar straffa någon,
Så är skulden min, och ingen annans.
Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar
Att med stenar jaga unga änder;
Min är tegen, som blef lemnad oplöjd."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Erik gick och lade sig till hvila.
Så i ordning gick en hvar till fadren,
Kom med samma svar från honom åter,
Tills af alla Thomas blott var öfrig.
Denne, då han märkte brödrens vandring,
Gissade till deras uppsåt genast
Och betänkte sig, tills alla somnat,
Och gick in i stugan till sin fader.
"Fader, hör en sällsam sak, i sanning!
När jag låg der nyss och tycktes sofva,
Satte sig hvar broder upp i bädden,
Och då ensam jag låg qvar på halmen,
Talade de sakta med hvarandra:
Bröder, hvar och en vet bäst, att Thomas
Ensamt vållat allt det straff, oss hotar,
Liksåväl som att han allt bekänner.
Men han har för oss så ofta lidit,
Att vi en gång bort för honom lida.
Se’n, när alla tycktes somnat åter,
Har jag sett än en och än en annan
Smyga ut och komma in tillbaka.
Har jag gissat deras afsigt, fader?
Hvad de sagt, har deras kärlek diktat,
Ty den felande är jag, i sanning."
Fadren svarade med bruten stämma:
"Gå, och straffet hinner dig i morgon."
Re’n med gyllne vingar morgonrodnan
Flugit upp ur sjön och satt i skogen,
När den gamle sina söner ropte.
Hög och sträng i sina hvita lockar,
Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,
Och en penning, fosterlandets gåfva,
Hängde vid hans blåa rock på bröstet.
"Hvem af eder", frågte han allvarlig,
"Står här nu med brottet på sin skuldra?"
"Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.
Då brast dammen, som för barnens ögon
Stängt i sjutton år hans tårars flöden,
Och han gret med sammanknäppta händer:
"Pris ske Herran", sade han, "den store;
Fyldt är löftet, och mitt fadershjerta
Har vid mina söners hat ej brustit.
Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,
Men som söner, älskelige söner,
Hören hvad er gamle fader talar:
Der som ung i närmsta by jag tjente,
Fanns en far med åtta raska söner,
Men så hätsk är ovän ej mot ovän,
Som en bror bland dem var mot sin broder;
Möttes de, var knifven deras tunga,
Gingo de förbi hvarandra, stenen.
Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna
All den fröjd, en älskad maka skänker,
Än att lefva år från år i fruktan
Att med slika odjur fylla jorden;
Och med tanken var beslutet fattadt.
Redan tyngde femti år min hjessa,
Men ej åren, icke krigets mödor
Kufvat mina friska lemmars styrka.
Sådan satt jag sent en natt vid milan,
Då en man stod hastigt vid min sida
Och vid eldens matta skimmer talte:
’Känn i mig de onda brödrens fader;
Låt den kraft, som göms i dina leder,
Ej för maskar i din graf besparas.
Tag en maka, föd åt landet söner,
Och hvad mina ej af medgång lärde,
Låt gemensam nöd de dina lära.’
Mannen så. Ett vindkast ökte lågan,
Och han var försvunnen, som han kommit.
Han gaf rådet, Gud förlänte framgång.
Nu vid samma Gud, o söner, svärjen,
Att, som hittills I tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skall den enas bli och ej den andras,
Allt, så vidt er lif och krafter skänkas;
Och den sorg, som mig min hårdhet kostat,
Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven."
Då steg Thomas Hane fram och talte:
"Fader, ingen ed är ljuf som denna,
Liksom ingen är så lätt att fylla.
Se, som trälar, ej som söner hållne,
Hvarför gingo vi ej bort från gården
Och hos andra sökte tjenst och lycka?
Hvarför, om ej för att icke skiljas?
Ingen ville öfverge den andra.
Skola vi kring vida verlden spridas,
Såsom tjäderungarna i skogen,
Dem den mordbetänkta skytten jagar?
Sådant var vårt tal då nöden gällde;
Sådant skall det bli i lyckans stunder."
Och vid Gud begick hvar broder eden,
Att, som hittills de tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skulle enas bli och ej den andras,
Allt, så vidt dem lif och krafter skänktes.
Så de svuro; men den gamle fadren
Gömde eden glad uti sitt hjerta,
II[redigera]
Re’n försvunnen var den gyllne friden,
Mord och härjning fyllde Finlands bygder,
Männer stupade och qvinnor flydde.
Upp från Lintulax och Saarijärvi
Kommo budskap, sorgeliga budskap,
Ned från Storkyros och Lappos slätter
Kommo icke gladare till Perrho.
Vid det långa bordet i sin stuga
Satt en dag den ålderstegne Hane,
Middag ätande med sina söner,
När en flykting, när en tolfårs gosse
Hann med bruten andedrägt hans stuga
Och, igenom dörren kommen, talte:
"Signe Gud er, gamle fader Hane!
Tjugu ryttare med långa pikar
Hafva bränt vår gård i natt. De rasta
Nu i kyrkobyn på vägen hitåt;
Innan qvällen skola här de vara."
Vred steg gamle Hane opp och talte:
"Väl har Gud sex söner mig förlänat,
Seniga och axelbreda gossar,
Men om tolf jag hade, gick väl någon
Glad för fosterland och hem i döden?"
Så han sade och från väggens trädknapp
Nedtog lugn det rostade geväret.
Thomas log och uppsteg stolt och talte:
"Vapen passa ej för gamla händer,
Liksom feghet ej för unga hjertan;
Häng geväret opp igen, o fader,
Och låt mig och mina bröder pröfva."
Gubben gladdes åt hans ord och lydde.
Men i blinken gick hvar bror med stolthet
Till sin säkra, skinnbeklädda bössa,
Slängde den på axeln och i handen
Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
Så beväpnade de gingo alla
Tigande, men i sin själ betänkta,
Att, hvarhelst de mötte ovänskaran,
Slå den neder eller falla sjelfve.
Som de nu en knapp halffjerndel framåt
På den smala socknevägen hunnit,
Talade till sina bröder Thomas:
"Tågen nu som vägen leder, bröder,
Tills I hinnen träskets bugt mot dalen,
Der på tallmon ofvanför bland träden,
Der är stället att vår ovän bida.
Innan qvällen kommer han väl icke,
Om han först skall härja vägen framåt;
Mellertid vill jag en stund fördröja
I det gråa torpet, här vid vägen,
Der min flicka re’n min ankomst väntar."
Så han sade och gick upp till torpet.
Bröderna i långsam vandring hunno
Det bestämda stället, der vid träsket
Tallmon öfver dalens väg sig höjde,
Och, af skogens snår försåtligt dolde,
Riktade en hvar sin blick långs vägen.
Knappt så länge, som från första gryning
Jägarn i sitt skjul af granar väntar,
När på orrlek han om våren vandrat,
Innan spelarn flyger ned och modigt
Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller,
Bidde brödren, när i hast på afstånd
Fiendernas bistra skara syntes,
Sprängande med höjda lansar framåt.
Ingen såg dem förr likväl än Adolf,
Thomas Hanes käre tvillingsbroder:
"Nu", han sade, "nu det gäller, bröder;
Lossen hölstren snart af edra bössor,
Och så fort på andra sidan dalen
Fienderna backens sluttning hunnit,
Då gif eld hvem som i bössan lod har."
Så han sade; i detsamma hunno
Fienderna backens höjd i trafvet,
Och vid första sats, de gjorde utför,
Smällde brödrens skott. I fyra pannor
Kyldes loden, två i en och samma;
Fyra hästar lupo lösa framåt,
Sexton hejdades af häpna männer.
"Ladden, bröder", ropte högrest Adolf,
Trädande med trotsig blick ur gömman,
Och som orden föllo, var lik ilen
Fiendernas vilda tropp i anlopp.
Den, som snabbast var af brödraskaran,
Hann som knappast kasta krut i bössan,
Mycket mindre skjuta kulan efter,
Innan, oppför backen hunne redan,
Fienderna, med ett språng på marken,
Trängde fram med fällda pikar genast;
Men med spjut, af fasta händer förda,
Trädde brödren dem till mötes modigt.
Striden börjades med rop och buller,
Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
Först för ett pistolskott nedföll Erik,
Och hans baneman för Gustafs björnspjut.
Striden växte, stygn med stygn blef vexladt,
Sex af fienderna lågo döde,
Och af brödraskaran blödde alla.
Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.
Sårad genom ben och skuldra redan,
Slog han kring sig med en röfvad sabel,
Tills, igenom bröstet dödligt stungen,
Än i döden sårande, han nedföll.
Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste
Skarans höfding på den hvassa piken,
Och red flämtande med troppen dädan.
Sex af tjugu komna redo dädan,
Och af dem bar en ett sår från striden.
Men på spången i den djupa skogen
Kom de slagnes ålderstegne fader.
Ej han trifdes, se’n hans söner vandrat,
I sin stuga; obeväpnad kom han
För att bringa säkra råd i striden.
Dädan såg han ryttarskarans framfärd,
Der den sprängde fram på vägen fjerran,
Och på piken såg han Adolfs hufvud.
Darrande i sina gamla leder,
Skyndade han fort sin färd på spången
Och kom fram till stället, der hans söners
Sköna rad bland fienderna stupat.
Från de gråa ögonhåren ref han
Tåren bort och, blickande med stolthet,
Räknade de slagna, vän och ovän.
Alla söner fann han, Thomas icke.
"Hvar är Thomas? Lefver han allena
Och är icke här bland sina bröder?"
Så han sade. Långt ifrån i torpet
Satt den ädle Thomas hos sin flicka;
Men han drog just nu sin hand ur hennes.
"Hvad är detta?" sade han förvånad,
"Ser mitt öga, eller ser min nacke?
Ögat borde skåda dig blott, flicka,
Och min nacke endast svarta väggen.
Hvilket sinne ser då detta gyckel,
Mina bröder blodiga och slagna,
Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"
Så han sade, och sitt spjut, sin bössa
Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
Hela vägen framåt såg han blodstänkt,
Och till stället, som var aftaldt, kommen,
Såg han sina bröders lik bland träden
Och emellan dem sin gamle fader.
Ej ett steg han vågade mot skogen,
Men han stod der stum och såg och hörde,
Hörde hur hans gamle fader ropte:
"Ve, mitt gråa hufvud! Hvar är Thomas?
Hvar är Thomas? Han har flyktat ensam,
Han, af mina söner fordom kärast,
Han har flytt och svikit sina bröder.
Ve förrädarn, ve den fege bofven!
Må han irra, rädd som Kain, i skogen,
Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,
Skrämd af hjerpen, som den spång, han nalkas,
Bäfvande med dånfull vinge lemnar. --
Gud, om rättvis du i höjden lefver,
Hata honom, som jag älskat honom,
Och, hvar helst han vaknar opp i döden,
Gif ej fosterland, ej bror åt honom."
Stel af fasa hörde Thomas orden,
Och han vände bort sin blick från fadren.
Hunden lik, som retad följer björnen,
Vädrande hans stig i skog och vildmark,
Gick han stum, som vägens blodspår ledde,
Stum, men mordlust ropte i hans hjerta.
När han kom förbi sin faders boning,
Bröt der eld och rök ur taket redan;
Men han såg ej, hörde ej, hans öga
Var orörligt endast fäst på vägen.
Re’n var solen bakom skogen sjunken,
När en öfvergifven by han nådde.
Nära vägen ur en skyl på åkern
Tittade en gosse fram och, varsamt
Vinkande med handen, ropte sakta:
"Gå ej ditåt, ty du är förlorad;
Fienderna rasta der i gården.
Sex de voro, förde långa pikar,
Och den grymmaste och största ryttarn
Bar ett blodigt hufvud fäst på piken."
Endast snabbare gick Thomas framåt.
Men på dörren till den främsta stugan
Såg han brodrens kära hufvud spikadt.
Rytande han slängde undan bössan,
Och bröt in. Den första, honom mötte,
Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.
Se’n försmående i raseriet
Värn och vapen, flög han fram lik örnen
Och med blottad hand spred död och fasa.
Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.
Än den ena, än den andra mötte
Och med rifven strupe slogs till golfvet.
Sist var öfrig endast skarans höfding.
Honom grep till slut kring lifvet Thomas,
Krossade hans bröst och rygg tillika,
Att han dubbel-viken föll på stället,
Skar från kroppen se’n den fallnes hufvud,
Tog sin broders, sörjande, från dörren,
Och begaf sig, sårad, matt och blodig,
Men med lättadt hjerta slutligt hemåt.
Midnatt låg re’n öfver jorden utbredd,
När förblödd han hann sin faders boning.
Rök och aska mötte der hans öga;
Blott en lada stod på gården obränd,
Dit han gick att söka tak och hvila.
Som han nu, till dörren kommen, stannat,
Hörde han sin faders röst derinne:
"Hvem kan svara mig, har Thomas svikit?
Kanske, kanske har han icke svikit.
Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Skicka honom hit med mannens hufvud,
Hans, som bar min sons på piken fästadt,
Att min blick må skåda honom trogen,
Och din hämnd, som jag på honom kallat,
Må du sända på mitt gamla hufvud.
Och på askan af min gård, som brunnit,
Och på mina söners lik, som fallit,
Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"
In steg Thomas, då han hörde detta:
"Frid med dina gråa lockar, fader!
I den stund, jag står framför dig, andas
Dina söners banemän ej mera."
Så han sade, och för fadrens fötter
Kastade hans oväns bistra hufvud.
Opp från golfvet sprang den gamle fadren
Och kring sonen slog sin famn, -- men redan
Döende mot golfvet nedsjönk denne;
Och i fallet följde fadren äfven. --
Af förblödda sår dog Thomas Hane,
Och hans gamle fader dog i glädje.
- Grafven i Perrho - 215
- Zigenaren - 231
- Julqvällen - 241
- Jenny - 245
Aktivera autouppdatering av kommentar