Jenny
Så berättade en gång min moder:
I din barndom bodde här en flicka,
Hennes namn var Jenny. Sextonårig
Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
Sydde flitigt, dar och nätter ofta,
För sin egen och sin moders bergning.
Med allt detta var det dock ett under,
Att den unga flickans hy och helsa
Icke led dess mera. Vacker var hon,
Skön i mångas tycke, fin och fyllig,
Men en färg på, kinden, icke rosens,
Icke liljans heller, men en blandning
Dock af bådas, liljans, om hon finge
Låna blott en droppe blod af rosen.
Sådan var hon, när hon teg och sydde.
Såg hon åter opp ibland och talte,
Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt,
Hennes anlet öfver, som då blomman,
Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
Lyses upp, och daggbegjuten kalken
Leende i tusen perlor tindrar.
Det var då, i stunder såsom dessa,
Man förgät att se, att hon var vacker,
Och på engeln såg, som nu i skimmer
Log, der hennes anlet nyss sågs blomma.
En gång kom från ett besök i staden
Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade,
"Håll dig nu beredd att få visiter
Af vår granna verld. Den unga grefven,
Han, vår stolta baronessas slägting,
Kom i går; man säger, att hon väntar
För sin äldsta dotter nu hans anbud.
Men i morgon gifva stadens alla
Unga herrar bal af tacksam aktning
Så för baronessans hus som grefven. --
Du, min goda dotter, får, då andra
Glädjas, sitta ensam här och tråka,
Ordna andras drägt och glömma egen.
Vore än vår lott som fordom, finge
Äfven du en bjudning, arma flicka,
Kunde glänsa som en ann’ i dansen;
Men vår tid är all."
Hon hann ej mera;
Dörren uppgick, en betjent i gala
Trädde in och räckte i den sköna
Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
Tändt af glädje, flög kring hennes panna,
När hon såg sitt namn på bjudningskortet,
Men ett skimmer blott, det var försvunnet
Nästa ögonblick. "Min goda moder",
Sade hon med stilla allvar, "tiden
Är mig dock för mycket dyrbar, balen
Måste lemnas nu. En söm för andra
Dessa tvenne dagar gör mig lättnad
För en vecka, ja, för flere sedan."
Så hon sade. Hvad som taltes mera
Mellan mor och dotter, nämndes icke.
Dock, en timme eller två derefter
Höll en vagn på gården. Baronessan
Med sin fröken och den stolta, vackra,
Unga grefven stego högljudt muntra
Ned och syntes nästa stund i kammarn,
Vexlande ett skämt ännu i dörren.
Men till flickan, som från sömmen ödmjukt
Stigit opp och bugat, gick i blidhet
Hennes Nåd och täcktes med sitt finger
Röra lätt dess skära rosenkinder.
"Nu, min vän", hon sade, "lemna genast
Hvad ni haft för händer; jag vill ensam
Äga er för dessa tvenne dagar."
Och tillika, med en blick på grefven,
Föll hon in och log: "bekänn det bara,
Var det mödan värdt att lemna vagnen,
Icke sant, en täck blondin, min grefve?"
Det berättas endast, att ett löje,
Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
Spelat kring den smärta herrns mustascher,
Då han tigande till bifall nickat.
Men den unga flickan, utan minsta
Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde
Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud
För den nådiga och talte stilla:
"Dessa tvenne dagar är jag hindrad
Af min egen söm. Min mor har velat,
Att i morgon jag går opp på balen."
Med en min af spotsk förundran vände
Baronessan sig till flickans moder:
"Kors," hon sade, "det är mer än artigt
Att försmå sin fördel, för att kunna
Skänka oss er vackra dotters sällskap.
Är det verkligt allvar, eller kunde
Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"
När den gamla, enkla qvinnan fattat
Dessa lätta ords förmätna mening,
Steg hon sårad fram ett steg och talte:
"Baronessa, tvenne år har redan
Detta barn med sina svaga händer
Skaffat sig och mor och syskon bergning.
Räkna kan man snart de korta stunder,
Hon på denna tid åt hvilan unnat.
Äfven nu -- det är dock första gången
Hon är bjuden -- har jag nödgats bedja,
Öfvertala, banna, ja befalla,
Innan hon förmåtts att börja tänka
På sin egen drägt och lemna andras.
Det har kostat strid, men nå’n gång måste
Äfven hon som andra ha en glädje."
Så hon sade. Med en axelhöjning
Nickade den nådiga till afsked,
Och besöket var förbi, man skildes.
Det är anmärkt dock, att något olikt
Röjts i grefvens skick och sätt att helsa,
Då han kom och gick, att nu hans bugning
Synts som mera verklig, mera menad,
Att hans anlet och hans hållning visat
Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt
Att hans blick, förr’n dörren tillslöts, fallit
Än en gång med varmt behag på Jenny.
Dagen gick till ända, morgondagen
Likaså; man samlades till balen.
Allt, hvad staden ägde af förnämhet,
Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste
I förening nu, och polonäsen
Gaf ett förspel snart af dansens glädje.
Skön till undran, elegant, behaglig
Mer än nå’nsin, sågs den unga grefven
Föra baronessan först och sedan
Hennes fröknar några hvarf kring salen.
Med allt detta låg dock ögonblickligt
Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
Rättadt ständigt åter med en vändning
Till hans dam och ett förnyadt samtal.
Promenaden slöts. Musiken anslog
Några takter åter, och kadriljen
Skulle börjas. Det var sed den tiden,
Att en kavaljer tog plats på förhand,
Der han fällt sin handske, och med klappning
Kallade sin dam till ronden sedan.
Högt i salen stod den unga grefven
Redan färdig, allt var ordnadt, alla
Väntade ett tecken blott af honom.
Och han gaf det. Kring det stora rummet
Ljöd en klappning nu, musiken inföll,
Damer sväfvade från alla sidor
Fram till sina riddare, kadriljen
Syntes sluten; grefven blott stod ensam.
Då bemärktes först längst ned i salen,
Blyg, förlägen, dröjande en flicka.
Mellan parens rad och dem, som sutto,
Sökte hon sig först en väg, men måste
På det ljusa golfvet fram omsider.
Enkel, med en krans af späda, hvita
Blommor på sitt lockigt täcka hufvud,
Skred hon nu, ett mål för allas blickar,
I sin bäfvan framåt, längre, längre,
Tills hon stannade vid grefvens sida.
Det var Jenny. Hennes kinder glödde
Djupare än rosens, och det milda,
Sänkta ögat tycktes sky att röjas.
Men den stolte ädle grefven räckte,
Utan minsta akt på någon annan,
Glad och leende åt flickan handen,
Och i samma stund begyntes dansen.
Det är sagdt, att samma afton syntes
Samma par på nytt i kotiljongen,
Att från början då till slutet grefvens
Varma blick liksom ett solsken hvilat
Oafbrutet öfver Jenny ensam.
Mången nämnde äfven se’n med tjusning
Om den blyga flickan, hur hon stundom
Vågat skåda opp mot grefvens öga,
Hur en klarhet, leende och himmelsk,
Strålat då hvar gång i hennes anlet,
Och ett nytt behag kring purpurläppen
Kysst i flykten hvarje ord hon talte.
Hvad som taltes, hörde eljest ingen
Men det vissa är, att innan hösten
Sågs den stolta grefven här som brudgum,
Dröjde några dagar blott och reste,
Ung och lycklig, till sitt landtgods åter,
Med sin unga lyckliga grefvinna,
Med den sköna sömmerskan, med Jenny.
- Grafven i Perrho - 215
- Zigenaren - 231
- Julqvällen - 241
- Jenny - 245
Aktivera autouppdatering av kommentar