Höga löften.
När man hör de höges munnar
Ösa sina gåfvor ut,
Tror man, att de äro brunnar,
Som på rikdom ej ta slut.
Dåren kommer nu att sänka
Hoppets ämbar däruti;
Lätt det fylles, ty kan tänka
Löften alltid lätta bli.
Knappt på något kan man peka;
Lofven förr än bön är gjord.
De ha icke mod att neka,
Men ej kraft att hålla ord.
Allt hvad munnen har af väder
Sändes ut att tumla kring.
Och man höjes, som en fjäder,
Opp och opp mot – ingenting.
Också jag, att löften hämta,
I en trappa sprang en gång,
Och jag började att flämta
Fram en bön, så lång, så lång;
Nådig herrn på halfva vägen
Gick emot mig i mitt dåd,
Och jag stod där helt förlägen
Af så mycken, mycken nåd.
Om förtjänster han blott talte,
Som jag aldrig nånsin haft.
Smickrad, smickret jag betalte,
Hjärtans nöjd, af andans kraft,
Båda för hvarann vi ljögo,
Han med löften, jag med lof.
Smickret mina öron sögo,
Och min bättre mänska sof.
»Ni på mig kan eder trygga!»
– Och han vred sitt ordensband; –
»På mitt löfte kan ni bygga!»
Riddarn tog mig uti hand.
Som det var den första gången
Jag fått löften i min dag,
Trodde jag dem nu, och mången
Har väl varit lika svag.
Men jag gick så glad i sinnet:
»Hvad den nådig herrn var god!
Han mig säkert har i minnet,
Eja, var vid hurtigt mod!»
Gick på källarn så belåten,
Där jag ej på länge var:
»Han må gå, den sista plåten;
Ty jag har ju – löftet kvar.»
Bäst jag drack, så kom en annan,
Lustigt stormande, där in,
Och med glädje uppå pannan
Bad han kyparen om vin.
»Ni på mig kan eder trygga!»
– Mumlade han nu och drack; –
»På mitt löfte kan ni bygga!»
»Himmeln vare lof och tack!»
Men jag lyssnade till ljuden;
Ty jag kände dem igen.
På ett glas blef nu jag bjuden
Af min icke kände vän.
Och vi började att glamma,
Men förundrad snart jag fann:
Vi fått löfte om det samma
Utaf samma riddersman.
Aktivera autouppdatering av kommentar