Militäriska aforismer.

Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sök

Tillägnade Kongl. Krigsvetenskaps-akademien.

Hur lycklig vore icke krigarns lott,
Om han ej hade någon mage blott,
Men kunde mättas af att se naturen
Och kunde gå i negligé, som djuren,
Och stilla strupens allmaktsfulla kraf
Med långa klunkar utur ljusets haf!
Och mellan vedens famn och kvinnofamnen
Om samma likhet var i pris som namnen!
O, paradisets minnesvärda dar,
Då modestin ej än på modet var!
Jag, som i farorna likväl är räddarn,
Jag måste fly, o harm! o blygd! för – skräddarn.
På hela jorden finns ej något stål,
Som så jag fruktar som hans lilla nål;
Ty hvarje stygn, det stinger ock krediten,
Och denna vinnes ej igen med pliten.
Hvad råga utaf bittra samvetskval,
För att få lysa på en småstadsbal!
Ty att de små mamsellerna behaga,
Man nödgas ju handtverkare bedraga,
Och när man sist har fått en rock med sorg,
Då blifver lönen oftast blott en – korg;
Ty pappa icke är som flickan galen,
Han tänker mer på gäldstu’n, än på balen.
Med »nej!» han spisar af den ädla mö,
Som för en mustascherad kyss vill dö,
Och krigaren får gå – den stackars lufven –
Att med sin tumme kurtisera – skrufven,
Och stå i ledet, som ett påtändt ljus,
Fast föga klarhet finnes inomhus,
Och får där stå – en kräfta för nationen –
Till dess hans afsked kommer med pensionen.



Lägg till din kommentar
Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.