Alla bli lika i nöden.
Romans.[redigera]
En kung med sin dotter sig en gång begaf
På resor till främmande länder,
Och länge han plöjde det vilda haf;
Men hör bara nu hvad som händer!
En afton så kläder sig himmelen röd,
En stormvind begynner att ryta.
Och skutan tar läck, och med största nöd
Den ännu på vågen kan flyta.
Vid pumpen stå alla, – ja, kungen också;
Ty alla bli lika i nöden.
Den sköna prinsessan syns darrande stå
Med kinder så bleka som döden.
Nu börjar det knaka i master och tåg,
Och segelbitarna ryka; –
Nu kommer en fräsande, skyhög våg,
Och skeppet begynner att dyka.
Den höga prinsessan slöt ögonen till;
Ej mer de förmådde att gråta.
Med händerna knäppta hon from och still
Beger sig i brudsängen våta.
Men Herran vill icke prinsessans fördärf,
En frälsande båtsman han sänder.
Den Kongliga Höghet han är så djärf
Att gripa med beckiga händer.
På vågornas rygg med den bleknade mö
Han börjar förträffligt att rida.
Men hastigt en våg till en obebodd ö
Uppkastar på stranden dem vida.
Prinsessan snart börjar att repa sig smått
Vid båtsmannens omsorg och myser, –
Men när hon kan tala, så hviskar hon blott:
»Min ljuflige båtsman! – jag fryser.»
Ej eld var till hands, och kavajen var blöt; –
Hvad månde den ljuflige göra?
Jo, varmt han prinsessan i famnen slöt,
Och misshag lät icke hon höra.
När natten var Öfver, vid båtsmannens arm
Hon börjar att vandra och ropa.
De funno en grotta, så kall och arm,
Samt bodde där tätt tillhopa.
Men båtsmannen blyg till prinsessan steg opp,
Och hon steg till båtsmannen neder.
På obebodd ö under många års lopp
Han ljuflighet henne bereder.
Den Kongliga Höghet mot båtsmannen ler,
Som frälst från kölden och döden;
Och obebodd ö blef befolkad allt mer;
Ty alla bli lika – i nöden.
Aktivera autouppdatering av kommentar