En bal i * * *.
En tafla för min syn sig breder,
Som också värd att måla är;
Hvad strid emellan grofva seder
Och fina kläder ser jag här!
De segra stundtals. Ytan stiger
Och faller, allt som tungan tiger.
Se dessa damer! hur de sitta
Med kökets rodnad stänkt på hyn!
Så träget de på golfvet titta,
Som astronomen ser i skyn.
Hvad vändning deras öde tagit!
Det sticker af mot hvardagslaget,
Och dessa herrar! se på fracken!
Den kostar hundra daler aln,
Men också stolt de höja nacken
Och se sig djärft omkring i saln.
De tro sig icke lymlar vara, –
Det vill jag på min ed ansvara.
Med armarna i kors, högtidligt
Liksom Napoleon de stå.
Och kurtisera så olidligt
De sidenklädda pigor små,
Som flitigt på sin näsduk nappa;
Ty lätt koncepterna de tappa.
O, silfverklang! o, guldets makt!
O, makt hos lurendrejadt kläde!
Fördunklad utaf eder prakt,
Kan jag ej stå på samma bräde.
Min frack är gammal, – bäst att vika, –
Plats för de dumma och de rika!
Nu lär det bli en lustig vals; –
Dansörer, spotten friskt i näfven,
Se’n läggen den på damens hals,
Så är det smordt och går väl äfven!
Hon flyger fram, den vilda jakten.
I ifvern glömma alla – takten.
Och månget par den jakten fäller;
Andtrutna ligga hind och hjort.
Gud löne dock de små mamseller.
Ty mycket den nyfikne sport.
Hvi döljen I så brådt behagen?
De få ej ofta skåda dagen.
Liksom de skulle påsen lyfta,
Så kavaljererna ta i,
Och deras snåla blickar syfta – –
Att säga hvart, jag låter bli.
Nå Gud ske lof! nu är hon oppe; –
På kinden jagar droppe droppe.
Man reder se’n en trasslig härfva,
Och en française man kallar den.
Men mer och mer de den fördärfva,
Och ändan finnes ej igen.
En gordisk knut blir snart det hela,
Där Alexanders-hugg ej fela.
God natt, god natt! I hedervärde
I täta stridstumultet där!
Jag oförmärkt går mina färde,
Ty lyckligt slutas ej det här.
»Må Gud er uppstad väl bevara!»
Jag ropar med nattväktarn bara.
Aktivera autouppdatering av kommentar