Herdens klagan
Från Svenska Dikter
Hoppa till navigeringHoppa till sökHögst uppe på det där berget
Jag tusen gånger plär stå
Och, stödd mot stafven, jag låter
Kring dalen blickarne gå.
Jag följer den betande hjorden,
Min hund får bry sig därom.
Rättnu är jag åter nere,
Men vet ej själf hur jag kom.
Det lyser af fagraste blomster
Fullt upp på ängarnas vall;
Jag bryter dem, utan att veta
Åt hvem jag dem gifva skall.
Så väntar jag ut under trädet
En åskby och regnets ström;
Men stängd är dörren därborta --
Ack, allt är bara en dröm.
En regnbåge står just öfver
Den hydda, som än finns kvar,
Men hon, som bott där, drog dädan
Till fjärran land, gud vet hvar --
Till fjärran land, ja kanhända
Långt bortom den vida sjö --
Kom nu, mina lamm, så gå vi --
Af saknad herden vill dö.
Aktivera autouppdatering av kommentar