Hvad jag är säll
Hvad jag är säll! -- I lifvets morgontimmar
Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag,
Lik seglaren, som i sin julle stimmar
På vikens spegellugn en sommardag;
Hvart helst han ser, en löfprydd kulle skälfver,
En blomrik tafla tindrar för hans syn,
Och strålfull himlen sig derofvan hvälfver,
Och strålfull ler den under vattnets bryn.
Hvad jag är säll! -- Stå icke jordens länder,
En gränslös bana, öppen för min gång?
Har jag ej skatter nog i mina händer,
Min stämda lyra och min glada sång?
Har jag ej språk, som talar till en annan,
Om än bland söderns nakna barn jag gick:
Det friska lugnet på den ljusa pannan
Och kärlek i det fria ögats blick?
Hvad jag är säll! -- I tusen former dansar
Det sköna idealet kring min stig,
Och äran står vid vägens slut med kransar
Och vinkar leende och kallar mig.
Odödlighetens lugna sol förgyller
Det mål, jag söker, trånande och varm,
Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
Min djerfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Hvad jag är säll! -- En trogen flicka delar
Min ömhet, mina minnen och mitt hopp.
Fins någon fröjd, som i min lycka felar,
Den söker jag i hennes armar opp.
För hennes blickars oskuldsfulla värma
Uppblomstrar herrligt mina känslors vår,
Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma
Omkring det eden, i mitt hjerta rår.
Hvad jag är säll! -- När lifvets morgon viker
Står mig dock lyrans milda tröst igen.
Hvad jag är säll! -- När äfven lyran sviker,
Har jag kanske ett namn till tröst för den.
Men om af ryktets tunga jag förglömmes,
Är mig likväl min hulda flicka qvar,
Och om ock hon för mina blickar gömmes,
Har jag dock minnet än af hvad jag var.
Aktivera autouppdatering av kommentar