I solnedgången

 Satte jag mig på bergets kam,
 spejade ut över fjärden,
 såg, huru solen i väster sam,
 långt, långt i väster gick färden.
 Tiden förgår,
 nyss var det vår,
 snart ligger höst över världen.
 
 Dagar ha kommit och dagar ha gått
 en gång väl kommer den sista,
 flyktig är lyckan och knappt dess mått
 tung är den ändå att mista.
 Luftbyggda slott
 skimra ju blott,
 skimra och locka och brista.
 
 Dårar de tänka och dårar tro,
 dårar de mena och hoppas,
 hoppas, att frön, som i jorden gro,
 växa till skördar och knoppas.
 Brodden den dör,
 frosten förstör
 det som i markerna stoppas.

Sortera efter datum Sortera efter poäng

Aktivera autouppdatering av kommentar

Lägg till din kommentar

Svenska Dikter välkomnar alla kommentarer. Om du inte vill vara anonym kan du registrera eller logga in. Det är gratis.