Jägaren
GAMMAL VISA.
Herr Nimrod tar smorläders-stöflor uppå,
Och krigiskt uppblossar hans sinne.
Till ädlare värf vill den väldige gå;
Ty gagn gör han icke där inne.
Olyckliga harar! umgälla I fån,
Att välborne herrn är – sin faders son.
Väl pigornas sällskap är trefligt och kärt,
Och tjusning i stallet han röjer;
Men lifvet skall vågas, att mera bli värdt,
Och ombyte äfven förnöjer.
Nog fanns där af böcker en skräplåda hel,
Men aldrig nyfikenhet varit hans fel.
Så griper han bössan och stoppar en tår
I väskan, mot törsten som bränner.
Till hundgården sedan den hugfulle går,
Till sina fyrfotade vänner,
Och hälsas af dem med ett trofast tjut,
Som artigt besvaras med ett: vet hut!
Och hundarna kyssa hans skäggiga mund,
Och kyssarna varmt han besvarar;
Ty mäktigt han känner det själaförbund,
Som alstras af hatet mot – harar.
Se’n drager han ut med ett koppel i hand,
Att skära sig lagrar på mark och land.
Men hastigt få snokande vännerna opp
Det kära, det farliga spåret;
Då bultar hans hjärta högtidligt af hopp,
Förtjust han sig rifver i håret
Och hastar, så snabb som en hvirfvelvind,
I skotthåll att ställa sig vid en grind.
Där står nu det unga, det adliga blod
Inunder en galge af grinden.
Som korpen mot himmeln, så flaxar hans mod,
Och röd som en tuppkam är kinden.
Han lyssnar till räckornas rena musik,
Som är i hans öra kerubernas lik.
Hu! där kommer Jösse – så bister att se,
Men jägaren spänner sin hane.
Ett skott – och han dinglar med fötterna tre.
O, hell dig, du tappre Harbane!
Du trefaldt har gjort dig förtjänt af den sup,
Som nu du dig tager ur flaskans djup.
Till valplatsen sedan han gängar åstad,
Att färga i blod sina händer.
Hvad striden är hög och hvad segern är glad!
Men åter till hemmet han vänder
Så stolt, som ung David från Goliath går;
Han säkert en lofsång af – pigorna får.
Aktivera autouppdatering av kommentar