Slädpartiet
Af snäckor hvilken brokig rad!
Hör, bjällror muntert klinga!
Och trafvarn frustar yr och glad,
Han kan sitt mod ej tvinga.
Stå still! Jag längtar mer än du,
Jag väntar på min flicka ju.
Hon snart på denna lejonfäll
Skall sitta vid min sida.
Men ack! är man i hoppet säll,
Hvad det går trögt att bida!
Hvi dröjer väl den hulda än?
Här ute fryser kärleken.
Där kommer hon! Hvad hon är skön
Uti sin vinterhufva!
Inunder foten knarrar snön,
Likt kuttret af en dufva.
Hon ser på mig så varm och ler;
Nu käns ej någon vinter mer.
Med sådant löje, sådan blick
Blef Paris visst bestucken,
Då Venus en gång äpplet fick
Af honom, kärleksdrucken.
Att ge har jag mitt hjärta blott!
Dock! äfven det hon re’n ju fått.
Det hviner kall en nordanvind,
Som hvarje ros förhärjar,
Men rosorna på Hilmas kind
Blott dubbelt skönt han färgar,
Och som ett körsbär, frisk och röd,
Framsväller, trotsigt, läppens glöd.
Jag bäddar in med omsorg hvad
Jag kärast har i världen.
Min goda ängel sitter glad,
Och lycklig blifver färden.
Nu gifves tecknet, – hej och hopp!
Fördubbla nu ditt snabba lopp!
Och lustigt flyger tåget fram,
Och det begynner snöga,
Och hastigt skymtar trädens stam
För Hilmas sköna öga.
Jag ser ej hur och hvart jag far,
För henne endast syn jag har.
Och hennes anda, mild och varm,
Mitt hjärtas eld föröker;
Men häller slädan, – med sin arm
Hon, rädd, min egen söker,
Och lutar, blek af farans hot,
Sitt lilla hufvud däremot.
När Amor något rufvar på,
Ej varsamhet dock hjälper;
Och bäst hon lutar så och så,
På sida slädan stjälper.
I drifvan – sällhet utan namn! –
Den sköna ligger i min famn.
Var drifvan kall, så var han het,
Den ljufva kyss som brände.
Hur det gick till, jag icke vet;
Det bara sig så hände.
I hastigheten mycket sker,
Och ingen vet hvar man slår ner.
Mot Hilmas läppar kom min mund,
Se det var hela saken,
Och där han dröjde kvar en stund;
Ty han var fast på haken.
»Men vredgas ej; ty skedt är skedt!
I skymningen oss ingen sett.»
Och Hilma, brydd, samt något stött,
I slädan hastar åter.
Dock snart ett löje – ack, så sött! –
Mig säger: »Jag förlåter!»
»Hu!» – hviskar hon och rodnar se’n –
»Tänk, om du fallit mot en sten.»
»O, Hilma! i mitt ljufva fall
Blef nu jag först en hjälte.
Mig ingen fara skrämma skall, –
O, att på nytt jag välte!»
»Nej» – ropar hon – »jag hellre ger
Dig segerns pris, – men vält ej mer!»
Och äfven ord den sköna höll;
Ty faran var för handen.
Och snön i flockar mer ej föll,
Men månan sken kring landen.
Det rådde lugn på hvarje punkt;
Blott i vår släda var ej lugnt.
Aktivera autouppdatering av kommentar