Duellen
Corinna bevistar en lysande bal.
Den skönaste är hon bland damernas tal.
Och köpstads-mamsellerna titta på sne’.
Det kostar väl på att den vackraste se.
De hviska och tassla så mycket à part,
De önska Corinna – Gud vet icke hvart.
Corinna dock saknar ej tappert försvar;
En spetsgård af löjtnanter kring sig hon har.
Hur präktig är ej den rödkragade hop,
Lik dockor, hvars halsar man lackat ihop!
Där sitter den sköna, som pärla i gull,
Och mumsar konfekt ur en påse så full.
Hon speglar sitt öga i knapparnas glans;
De löjtnanter mista af kärlek sin sans.
Nu spelas det opp – och den lycklige tar
Corinna. De andra som åskmoln stå kvar.
Och blixtar de slunga på »hatad rival»,
Bekajade grymt utaf svartsjukans kval.
Förskräckliga tecken på himmeln, o ve!
En olycka säkert i afton skall ske.
Uppbjudande löjtnanter komma och gå;
Corinna, ditt minne kan aldrig förslå!
Du vållar två hjältars, två löjtnanters död!
Du minnes ej hvem som till valsen dig bjöd!
Men valsen är börjad, – hvi dröjer väl han?
Corinna sig vänder till rasande man.
Där kommer den rätte, som dundrande Tor;
Och tusende tunnor af eder han svor.
Han kastar sin handske på dammande golf,
Och dånande klockan i tornet slår tolf.
Och vridande fjunet kring läppen med mod,
Han skriker; »Min ära blott tvättas i blod!»
Den andra med röst som en piccola-ton:
»Min ära också; – har du biktat, patron?»
»Fort säg hvilka vapen?» – »Pistoler förstås! –
På två steg: ty båda vi skola förgås.»
»Corinna, när du hör pistolernas pang,
Så tänk då med fasa på ditt mankemang!»
Så draga de vredgade löjtnanter ut; –
Corinna hon dånar i samma minut.
Men köpstads-mamsellerna se med triumf,
Nu hafva de vunnit ett spel uti trumf.
Corinna förs hem, men hon tycker sig blott
I yrseln nu höra de mördande skott.
Hon kvider: »Hur ryslig är icke min nöd,
Jag röfvat från landet två väldiga stöd!
O, ära! som såras igenom en dans,
Det vore långt bättre, om aldrig du fanns!»
Men ändtligen slutas den grymmaste natt.
Den sköna i fönstret om morgonen satt.
Och tänkte med fasa på sitt mankemang,
Samt tyckte sig höra beständigt: pang, pang! –
Men tårarna tillra som rundaste gryn;
Då ser hon två spöken, – hvad hiskelig syn!
Då ser hon, förfärad, de löjtnanter två,
Som, stödda af vänner, helt vacklande gå.
»O, ve mig, jag arma! de svikta af sår;
Jag vållat det!» – mer hon ej säga förmår.
Men närmre de komma, och hon repar mod;
Omöjligt hon skönjer en droppa af blod.
Omöjligt de däraf hå lidit förlust;
Ty såsom pioner tyckas kinderna just.
Men vacklande likväl och svaga de gå;
Hur skall hon väl detta förklara ändå?
Hur skall hon förklara, att blicken är matt,
Och att uppå målet de sväfva besatt? –
»Ha!» – ropar hon hastigt med undrande min,
»Månn’ hjältarne tvättat sin ära i – vin?»
Aktivera autouppdatering av kommentar